64 / 82
Tre orsaker varför de förenklade intygen inte fungerade ute i verksamheten
64
var ju att förenklade intyg i okomplicerade fall skulle frigöra resurser
till att snabbt kunna sätta in åtgärder i mer komplicerade fall. Men
eftersom handläggarna inte fått ifrågasätta läkarnas bedömningar ens
i fall där handläggarna tyckt det varit uppenbart att något borde göras,
så menar de att många fall som krävt tidiga insatser i stället blivit
liggande onödigt länge.
En annan handläggare tar upp ett exempel där ärenden som avslutas
inom 60 dagar kan bli längre då ett förenklat intyg använts än med
ett vanligt intyg. Det gäller då beslutsstödet exempelvis rekommen-
derat en sjukskrivningslängd på 14 dagar, men läkaren valt en
tidsperiod som är längre än så men under 60 dagar. Om de kriterier
som beskrivits i avsnitt 3.2 tillämpats borde detta inte ha godkänts.
Handläggaren säger att man nog inte varit så nitiska i sådana fall,
utan att man tittat mer på att 60-dagarsgränsen inte överskrids än
vad beslutsstödet säger: ”Jag har uppfattat det som att vi inte ska
störa med en komplettering på ett förenklat intyg om det inte är
väldigt, väldigt fel”. Hade i stället ett vanligt intyg använts ska
sjukskrivningslängder som överskrider beslutsstödets rekommenda-
tioner motiveras. Då hade handläggarna haft större möjligheter att
ifrågasätta detta jämfört med hur de förenklade intygen i praktiken
tillämpats.
På frågan om hur de förenklade intygen och hur de tillämpats går
ihop med regeringens och Försäkringskassans mål att minska sjuk-
penningtalet är båda handläggargrupperna eniga om att det snarare
bidragit till motsatsen: ”Med de förenklade intygen har vi i praktiken
inte gjort någon bedömning, utan allt under 60 dagar har gått
igenom…”, ”Risken är att den första ordentliga bedömningen görs
vid dag 60. Och då har vi tappat två månader.”
4.2.2
Samverkansperspektivet styrde
En fråga är förstås hur det kom sig att synsättet att inte ifrågasätta
de förenklade intygen kom att dominera så som det gjorde, åtmin-
stone enligt de handläggare som IFS intervjuat. I försäkringsstödet
på den lokala nivån finns både försäkringssamordnare, specialister
och försäkringsmedicinska rådgivare som ska säkerställa en korrekt
rättslig tillämpning och att försäkringsmedicinska aspekter tas till-
vara.