62 / 82
Tre orsaker varför de förenklade intygen inte fungerade ute i verksamheten
62
Handläggarna skulle därför inte ifrågasätta de intyg som kom in efter-
som läkaren redan gjort en bedömning. Ett undantag var om själva
bedömningsgrunden var fel. Dessa fall var enligt handläggarna få och
handlade till exempel om att läkaren gjort bedömningen utifrån det
yrke den försäkrade sagt sig ha, men där Försäkringskassan visste att
hen i själva verket var arbetslös. I sådana fall kunde handläggarna
begära en komplettering, annars inte.
Även handläggarna i Örebro har uppfattat att huvudbudskapet varit
att de inte ska ifrågasätta de förenklade intygen. De upplevde att
de fått signaler att ansvaret för de korta sjukfallen lämnats över till
läkarna, att de måste lita på deras bedömning och att det inte fanns
några förbjudna diagnoser. De skulle bara ifrågasätta intygen om
de var ”komplett orimliga”. En av handläggarna säger att de när
det gällde de förenklade intygen mest kände sig som ”utbetalnings-
maskiner”.
Båda handläggargrupperna beskriver att kompletteringar var säll-
synta. En handläggare säger att det huvudsakligen varit i fall då
själva intyget sträckt sig över en sjukfallslängd på 60 dagar. En annan
berättar om ett exempel där de försökt begära en komplettering, men
där läkaren svarat att de inte behöver göra någon sådan i förenklade
intyg. De nämner även ett exempel där en försäkrad sagt att ”min
läkare säger att han kan sjukskriva mig i två månader och ni kan inte
göra någonting”. Handläggarna säger att de i de förenklade intygen
sett många diagnoser som de egentligen inte tycker hör hemma där,
som stressreaktioner, ångest och utmattningssyndrom. Även om det
försäkringsmedicinska beslutsstödet rekommenderar korta sjukskriv-
ningar i stressreaktion och ångest, så menar handläggarna att dessa
ofta övergår i andra diagnoser och därmed längre sjukskrivningar.
Man har därför tidigare varit noga med att få in fullständiga intyg när
det gäller dessa diagnoser.
Men båda handläggargrupperna säger att de den allra senaste tiden
(mars–april 2016) fått signaler om att de kan börja ifrågasätta intygen
lite mer. Det kopplar handläggarna till att vid tidpunkten för intervjun
hade innehållet i Rättsavdelningens rapport
49
blivit känt (vid intervjun
i Jönköping) respektive redan publicerats (vid intervjun i Örebro).
49
Försäkringskassan (2016).