27
Utgångspunkten för utredarens förslag var att kostnaden för assistans-
ersättningen inte skulle överstiga 2,8 miljarder kronor i 1995 års
penningvärde (jämför not. 9).
Assistansutredningen föreslog i sitt betänkande
Kostnader för den
statliga assistansersättningen
(SOU 1995:126) att assistansersätt-
ningen skulle schabloniseras och sänkas till 145 kronor per timme i
1995 års priser (angående ersättningens storlek per timme över åren
se tabell 5 i avsnitt 5.2). Mot bakgrund av detta förslag införde lag-
stiftaren regler om en schabloniserad assistansersättning per timme
beviljad personlig assistans, vilka trädde i kraft den 1 september
1997. Regeringen bestämde timschablonen till 164 kronor, vilket kan
jämföras med att Försäkringskassan år 1996 i genomsnitt betalade ut
assistansersättning med 165 kronor per timme.
Genom förändringen kom assistansersättning att lämnas med ett visst
bestämt belopp per timme, oberoende av brukarens och anordnarens
faktiska kostnader. Detta gäller dock inte i de fall brukare beviljas
assistansersättning med förhöjt belopp (se avsnitt 5.2).
I förarbetena framförs bland annat följande (prop. 1996/97:150D2):
Med dittills gällande regler var assistansersättningen avsedd att täcka de
verkliga kostnader som den enskilde har för sin assistans, det vill säga
lönekostnader samt kostnader för administration m.m. I de senare ingår
t.ex. kostnader för bokföring och revision, lokaler, utbildning, rekrytering
och omkostnader för assistenter. Enligt propositionen (prop. 1992/93:159)
Stöd och service till vissa funktionshindrade skall en vårdbiträdeslön vara
utgångspunkt vid beräkning av assistentens lönekostnader. Riksförsäk-
ringsverket har föreskrivit att ersättning därutöver skall lämnas för de
beräknade administrationskostnaderna med ett schablonbelopp på högst
30 kronor per assistanstimme.
Inom ramen för det fastställda beloppet får den assistansberättigade själv
avgöra hur stor del av beloppet som ska användas till lön och andra
anställningskostnader och hur mycket som ska användas till administra-
tion och andra kringkostnader.
Den besparing som regeringen förutsåg genom förändringen beräkna-
des hänföra sig till vissa av de stora assistansanordnarna, i första hand
kommunerna. Detta bedömdes rimligt, bland annat eftersom till
exempel Assistansutredningen hade visat att det förekom viss över-
kompensation vad gäller administrationskostnaderna.
Fördelen med förändringen ansågs vara att administrationen förenk-
lades för både anordnaren och Försäkringskassan. Därmed frigjordes
resurser som kunde komma de assistansberättigade till del.
