Table of Contents Table of Contents
Previous Page  47 / 82 Next Page
Information
Show Menu
Previous Page 47 / 82 Next Page
Page Background

Processen sedd från den centrala nivån

47

en stark önskan om att så snabbt som möjligt införa de förenklade

intygen i hela landet är svårt att bedöma.

3.5.1

Felaktig beskrivning av uppföljningens resultat

I beslutsunderlagets slutsatsavsnitt står att: ”Den aktgranskning som

gjorts visar att ärendet överskridit 60 dagar i 15 procent av de fallen

där det enkla intyget använts”. Det riktiga värdet skulle ha varit

27 procent (se avsnitt 3.4). Enligt projektledaren för Differentierat

intygande var detta en ren feltolkning. I rapporten från Avdelningen

för analys och prognos redovisas nämligen resultatet som ”andelen

av de fall som blivit över 60 dagar där förenklat intyg använts”

och inte som det spontant mer naturliga ”andelen fall där förenklat

intyg använts som blir över 60 dagar”. I det första fallet blir värdet

15 procent, i det andra fallet 27 procent. (ISF har alltså i avsnitt 3.4

räknat om värdet 15 procent i rapporten till det mer naturliga sättet att

mäta. Detta gjorde även Rättsavdelningen i sin rapport, se avsnitt 3.6,

när samma rapport refererades).

Det är förstås svårt att säga vilken betydelse denna feltolkning haft

för hur resultatet av försöksverksamheten bedömdes vid föredrag-

ningen för verksledningen. Ingen av de ISF intervjuat som var med

vid föredragningen har någon minnesbild av att procentsatserna

diskuterades. Dessutom fanns den rapport som Avdelningen för

analys och prognos gjort med som en bilaga till beslutsunderlaget,

så den uppmärksamme läsaren hade möjlighet att själv beräkna den

rätta procentsatsen.

3.5.2

Otydliga kriterier beskrivs fungera väl

Det står ingenting i beslutsunderlaget om otydligheterna kring de

tre kriterierna för i vilka fall de förenklade intygen skulle användas.

Tvärtom står det i slutsatsavsnittet att: ”Uppföljningen visar att kriter-

ierna för de kortvariga och enkla sjukskrivningsfallen fungerar väl

som differentieringsgrund och uppfattas som rimliga och menings-

fulla av både hälso- och sjukvården och Försäkringskassan”. Som

denna rapport redovisat i avsnitt 3.2. fanns det i själva verket olika

uppfattningar inom Försäkringskassan om hur kriterierna skulle

tolkas. Men enligt projektledaren för Differentierat intygande blev