Rapport 2015-4

Kapitlet redogör för medfinansieringsreformens teoretiska effekter.

Vilka effekter reformen får bestäms av de incitament som reformen

innebär för arbetsgivaren, samt arbetsgivarens vilja och möjlighet att

agera på dessa incitament för att påverka arbetstagarnas sjukskriv-

ning.

Sjuklöneperioden samt de direkta kostnaderna i termer av administra-

tion, produktionsavbrott och så vidare borde fungera som incitament

för arbetsgivarna att arbeta förebyggande med arbetsmiljön och med

friskvårdsarbete. Innan medfinansieringsreformen infördes hade

arbetsgivaren, efter den initiala sjuklöneperioden, ingen kostnad

för sjukskrivning annat än de direkta kostnaderna i termer av pro-

duktionsomställning och liknande. När organisationen hade anpassat

sig till frånvaron, och potentiellt skolat in en ersättare, kan incita-

menten ha varit små för arbetsgivaren att verka för återgång i arbete

(Ds 2004:16). Det innebar att före reformen kunde arbetstagare vara

långvarigt frånvarande utan att arbetsgivaren behövde uppleva detta

som ett problem. I och med reformen behövde arbetsgivaren alltså

även förhålla sig till långvariga sjukskrivningar, vilket kan ha ökat

incitamenten för åtgärder som främjar återgång i arbete.

För att underlätta förståelsen av den incitamentsstruktur som refor-

men innebar ges i figur 2 en schematisk skiss över de kostnader som

möter arbetsgivaren i samband med arbetstagarens sjukskrivning,

samt hur dessa kostnader förändras i samband med medfinansierings-

reformen. Jämförelsen är förenklad och tar bara hänsyn till direkta

kostnader. Beräkningen bortser alltså från eventuella övriga kostnader

som uppstår vid sjukskrivning.