11
1
Inledning
1.1
Bakgrund
Ett välfärdssamhälle lägger stor vikt vid att välfärd ska komma alla, i
synnerhet svaga och utsatta grupper, till del. Unga personer som drabbas
av långvarigt nedsatt arbetsförmåga eller som aldrig har haft någon
arbetsförmåga på grund av en medfödd eller förvärvad funktionsned-
sättning är en sådan grupp. I de flesta länders socialförsäkring ingår
någon form av försäkringsförmån som tryggar försörjningen för dessa
personer. I Sverige benämndes detta inkomstskydd tidigare förtids-
pension och sjukbidrag. Dessa förmåner var delar av pensionssystemet,
trots att de beviljades för personer från och med 16-årsåldern. Numera
ingår motsvarande förmån för åldersgruppen 19-29 år i sjukförsäkringen
och kallas för aktivitetsersättning.
Generellt har yngre bättre hälsa och arbetsförmåga än äldre. De senare
årens utveckling visar dock att ersättningar från sjukförsäkringen för
långvarig arbetsoförmåga minskar väsentligt i omfattning bland äldre
medan de ökar kraftigt bland yngre. Ökningen av aktivitetsersättning
bland yngre bör uppmärksammas av flera skäl. För det första innebär för-
sörjning genom aktivitetsersättningen en stor förlust för individen som
riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden med de sociala konsekvenser
som det innebär. För det andra får yngre personer låg aktivitetsersättning,
då de sällan hunnit upparbeta någon arbetsinkomst eller endast har haft
små inkomster av arbete. Om de blir beroende av aktivitetsersättningen
under lång tid och därefter av dess motsvarighet för åldersgruppen 30 år
och äldre, riskerar de att få låga inkomster under hela den förvärvsaktiva
åldern och därefter låg pension. För det tredje innebär det en stor stats-
finansiell förlust, då många unga kommer att bli beroende av sjukförsäk-
ringen för sin försörjning under lång tid.
Trots att ökningen av yngre som beviljas aktivitetsersättning har varit
föremål för flera studier, är kunskapen om orsakerna till ökningen frag-
mentarisk. En offentlig utredning har belyst utvecklingen och föreslagit
