52 / 66
52
Analysen indikerar inte att den generella varaktigheten i sjukskriv-
ning förändrades i samband med reformen, varken för sjukskrivningar
på hel- eller på deltid. Reformen förefaller därmed ha haft en ganska
begränsad effekt. Studieperioden präglas dock av stora politik-
förändringar, vilket även kan ha påverkat varaktigheten i pågående
sjukskrivningar. Medfinansieringsreformen gällde dessutom alla
arbetsgivare, varför det inte går att identifiera en grupp som var
opåverkad av reformen. Det gör det svårt att särskilja effekter av
medfinansieringsreformen från potentiella effekter av övriga föränd-
ringar på socialförsäkringsområdet som skedde samtidigt. Det går
därför inte att utesluta att resultaten som presenteras i rapporten visar
på förändringar som uppträder i samband med reformens införande,
snarare än på effekter av själva reformen.
Resultaten antyder emellertid att reformen kan ha haft viss påverkan
i form av ökade möjligheter för individen att få rehabilitering efter-
som sannolikheten för att lämna sjukpenning på heltid för att övergå
till rehabiliteringspenning ökar i samband med reformen. En effekt av
reformen kan således ha varit en ökad övergång till rehabiliterings-
penning bland dem med pågående sjukfall med sjukpenning på heltid.
Det är en väntad effekt av reformen då incitamenten var tänkta att
verka i den riktningen.
Tillförlitligheten i en sådan slutsats minskar emellertid av att uppgif-
terna om rehabiliteringsinsatser vid tillfället var osäkra. Före med-
finansieringsreformen fanns det få incitament för att administrativt
besluta om att en sjukskriven med sjukpenning som fick rehabili-
terande åtgärder skulle få rehabiliteringspenning. Det är därför möj-
ligt att enbart en andel av de som fick rehabiliteringsinsatser före
reformen också hade rehabiliteringspenning. Reformen ökade incita-
menten att besluta om rehabiliteringspenning för sjukskrivna med
rehabiliteringsinsatser eftersom rehabiliteringspenning inte medförde
någon medfinansieringsavgift. Därför kan resultaten till viss del
tolkas som en ökad benägenhet att besluta om rehabiliteringspenning
för dem som redan hade rehabiliteringsinsatser.
Övergången från sjukskrivning med sjukpenning på heltid till reha-
biliteringspenning i samband med reformen är större för dem med
gymnasium som högsta utbildning, för individer under 30 års ålder
och över 55 års ålder, samt för anställda på arbetsplatser med högst
50 anställda. Dessa grupper har normalt sett mindre av rehabilitering,
varför en tolkning är att användningen av rehabiliteringspenning ut-
jämnades mellan olika grupper.