Rapport 2015-4

Hur kostnaderna för sjukförsäkringen ska fördelas mellan stat, arbets-

givare och försäkrade är ständigt en fråga för debatt. I Sverige inför-

des år 1992 en sjuklöneperiod som innebar att arbetsgivaren betalar

den initiala perioden i en sjukskrivning (i dag de första 14 dagarna),

vilket ska motivera arbetsgivarna att arbeta för att förebygga och

motverka sjukfrånvaro.

Det är inte unikt för Sverige med ett

kostnadsansvar för arbetsgivaren, utan det förekommer i flertalet

europeiska länder, till exempel Danmark, Finland, Nederländerna

och Norge (ISF, 2011). Några länder, bland annat Finland och

Nederländerna, har infört ett kostnadsansvar för arbetsgivaren som

är beroende av tidigare förtidspensioneringar bland de anställda.

Tidigare studier har visat att nivån på sjukfrånvaron påverkas av en

mängd faktorer, såsom till exempel designen av sjukförsäkrings-

systemet, hälsa och sammansättning bland de försäkrade, arbets-

marknaden, arbetsmiljö, sociala normer, sjukvårdens organisering,

och sjukförsäkringens samspel med andra socialförsäkringar (se ISF,

2012). Sjukfrånvaronivån har varierat mycket över tid. Mellan år

1998 och år 2002 ökade det så kallade sjuktalet

kraftigt för att där-

efter minska markant (se figur 1). Nedgången i sjuktalet samman-

faller med en kraftig ökning av inflödet till sjuk- eller aktivitetsersätt-

ningen (förtidspension). Efter år 2004 minskade nybeviljandet av

sjuk- eller aktivitetsersättningen. Sedan år 2010 kan en ökning av

sjuktalet observeras.

Lagen (1991:1047) om sjuklön, prop. 1990/91:181.

Sjuktalet bygger på antalet utbetalda dagar med sjukpenning. Se figur 1 för en definition.

För en mer utförlig genomgång av sjukfrånvaron under perioden, se exempelvis Försäkrings-

kassan (2014).