9 / 88
9
skapa en skiljelinje mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare,
vilket kan leda till minskade drivkrafter för höginkomsttagarna att
vilja stanna inom samma institutionella struktur som låginkomst-
tagarna. Att en växande andel individer har inkomster över taket i
sjukförsäkringen innebär därför en risk att tilltron och betalnings-
viljan till det offentliga sjukförsäkringssystemet minskar. Med
ökande betydelse för avtalssjukförsäkringarna förändras även risk-
delningen inom försäkringen genom att mindre, mer homogena
grupper delar på riskerna.
Det blir också svårare att från politiskt håll åstadkomma önskade
drivkrafter inom sjukförsäkringen, eftersom endast den offentliga
delen av försäkringssystemet kan justeras. Dessutom ökar de admi-
nistrativa kostnaderna när två parallella system ska hanteras.
På individnivå kan det konstateras att den ökade betydelsen av avtals-
försäkringarna gör att enskilda individer får svårare att överblicka sitt
försäkringsskydd, eftersom det totala trygghetssystemet blivit mer
svåröverskådligt. En tidigare utredning har visat att så många som
25–30 procent inte får ut den ersättning som de är berättigade till från
de kollektivavtalade sjukförsäkringarna under tid med sjukpenning.
Det beror på att de inte känner till att de har en kompletterande sjuk-
försäkring och därför inte ansöker om ersättning (Sjögren Lindquist
och Wadensjö 2007 sid. 44–45).
Det är också viktigt att påpeka att inte alla har en avtalsförsäkring,
eftersom inte alla arbetsplatser inom den privata sektorn omfattas av
kollektivavtal. I och med att betydelsen av avtalsförsäkringarna ökar,
ökar även skillnaderna i sammanlagd ersättningsnivå vid sjukdom
mellan dem som har en avtalsförsäkring och dem som inte har det.