7 / 88
7
SammanfattningI Sverige utgörs inkomsttryggheten vid arbetsoförmåga på grund av
sjukdom dels av en offentlig sjukförsäkring, dels av ett komplette-
rande skydd av kollektivavtalade sjukförsäkringar som omfattar alla
som arbetar på en arbetsplats som har tecknat kollektivavtal. Syftet
med den här rapporten är att belysa samspelet mellan den offentliga
sjukförsäkringen och de kollektivavtalade sjukförsäkringarna och på
så sätt ge en sammanhållen bild av individers totala försäkringsskydd
vid sjukdom. Särskilt fokus ligger på eventuella skillnader i försäk-
ringsskydd mellan olika grupper i samhället, utifrån avtalsområde
och inkomstnivå, och förändringar över tid. Det empiriska materialet
omfattar förändringar i försäkringarna mellan åren 1982 och 2013.
Materialet har använts för att analysera konsekvenser av den institu-
tionella utvecklingen inom sjukförsäkringssystemet på både individ-
nivå och samhällsnivå.
En grundläggande princip i den offentliga sjukförsäkringen är att
ersättningsnivån ska vara direkt proportionell mot inkomstbortfallet,
det vill säga att den så kallade inkomstbortfallsprincipen ska råda.
Den nuvarande nominella ersättningsnivån i sjukförsäkringen uppgår
till cirka 80 procent av inkomstbortfallet. Detta gäller dock endast
upp till ett tak om cirka 27 800 kronor per månad. Inkomstförluster
över taket ersätts inte av den offentliga försäkringen.
Avtalsförsäkringarna kompletterar den offentliga sjukförsäkringen
på huvudsakligen två sätt. Det ena är att de höjer ersättningsnivån
under taket, och det andra är att de även ger ersättning för inkomster
över taket. Det finns separata avtal för privatanställda tjänstemän,
privatanställda arbetare, statsanställda samt kommunanställda och
landstingsanställda, och variationer förekommer därför mellan avtals-
områdena vad gäller såväl ersättningsnivån under taket som ersätt-
ningsnivån över taket.