Rapport 2015-6

Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har i sitt slut-

betänkande tagit ställning för att den svenska socialförsäkringen

även framgent ska baseras på inkomstbortfallsprincipen, det vill

säga att arbetsbaserade förmåner i stort sett ska vara proportionella

mot inkomsten. ISF har i en tidigare rapport (2014:4) visat att denna

princip under de senaste dryga två decennierna har urholkats. Medan

reallönerna har stigit med omkring 50 procent, har förmånerna legat

i stort sett realt stilla, vilket innebär att systemet befinner sig i ett läge

mellan inkomstbortfall och grundtrygghet.

Parterna på arbetsmarknaden har svarat på denna utveckling med att

förhandla fram avtalsförsäkringar som kompletterar den offentliga.

I föreliggande rapport beskrivs i detalj hur dessa kompletteringar ser

ut för sjukförsäkringen. Kort uttryckt kan sägas att de löntagargrupper

som omfattas av kompletteringarna och som ligger under inkomst-

taket på 7,5 basbelopp får ungefär 90 procent av inkomsten genom

den kombinerade försäkringen, medan ersättningsnivån för grupper

med högre inkomster är lägre och också varierar mer mellan kollek-

tiven.

En fortsatt utveckling i denna riktning leder till ökade skillnader i

försäkringsskydd mellan grupper i samhället och till att vissa grupper

står utan kompletterande skydd, eftersom inte alla privata arbetsgiva-

re tecknar kollektivavtal. Utjämningen mellan riskgrupper minskar

också, och den politiska auktoriteten över försäkringens incitaments-

strukturer försvagas. Existensen av två parallella system ökar de ad-

ministrativa kostnaderna, samtidigt som det blir svårare för individen