14 / 82
Sammanfattning
14
uppföljningen på en ren misstolkning, och det är möjligt att de pro-
blem som faktiskt fanns när det gäller tolkningen av kriterierna och
i vilka diagnoser läkarna använde intygen inte var kända när besluts-
underlaget skrevs.
Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning det handlade om sådana
olyckliga omständigheter eller om det var ett uttryck för en stark
önskan om att så snabbt som möjligt införa de förenklade intygen
i hela landet.
Utbildning av läkarna nådde inte syftet
Uppenbarligen nådde inte de utbildningsinsatser Försäkringskassan
genomförde ute på vårdenheterna sitt syfte, eftersom många läkare
skrev förenklade läkarintyg även i sjukfall där dessa inte borde ha
använts. Förklaringarna kan vara många. Men ISF har inte intervjuat
några av de läkare som haft möjligheten att skriva förenklade intyg,
och kan därför inte närmare analysera detta. Att läkarnas intyg inte
lever upp till Försäkringskassans önskemål är ett känt problem sedan
tidigare.
När det gäller utbildningsinsatserna verkar kvaliteten ha varierat.
Vissa har varit noggranna genomgångar av vilka kriterier som gällde
för intygen, medan andra hade en tydlig slagsida mot att det domi-
nerande syftet var att förenkla för läkarna. Åtminstone verkar vissa
läkare, enligt ISF:s intervjuer med Försäkringskassan, ha uppfattat
budskapet som att det var fritt fram att använda intygen de första
60 dagarna i ett sjukfall nästan oavsett hur det såg ut, utan risk för
att Försäkringskassan begärde kompletteringar.
En ”systembrist” som även försvararna av intygen i ISF:s intervjuer
nämner som problematisk är att det var hela vårdcentralen (eller
motsvarande) som blev certifierad att skriva förenklade intyg efter
utbildningstillfället. När sedan nya läkare anställdes på vårdcentralen
fick även dessa automatiskt rätt att skriva förenklade intyg, trots att
de inte deltagit i utbildningen. Särskild på vårdcentraler med hög
personalomsättning finns förstås risken att värdet av utbildningsin-
satserna snabbt minskar.