Arbetsrapport

på enkät-undersökningar under åren 2000–2003 och analysen innefattar

4 777 personer. Deltagarna fick besvara enkätfrågor angående om de hade

varit sjukfrånvarande och om sjukfrånvaron i så fall berodde på skador eller

sjukdom som orsakats av arbetet.

Den andra studien om anställningsformer och sjukfrånvaro är en studie

från Finland som publicerades år 2014. Den visar att sannolikheten för

att vara sjukfrånvarande på grund av depression inte skiljer sig åt mellan

tillsvidareanställda och tidsbegränsat anställda. Däremot är sjukfrånvaro-

perioderna i genomsnitt längre för tidsbegränsat anställda än tillsvidare-

anställda. Drygt 100 000 kommun- och sjukhusanställda ingick i studie-

gruppen och analysen baserades på registeruppgifter om episoder med

sjukfrånvaro längre än 9 dagar under åren 2005–2011. Studiens resultat

måste dock tolkas med försiktighet. En begränsning i undersökningen är

att uppgifterna om studiepersonernas anställningskontrakt, av vilka det

framgick om personerna var tillsvidareanställda eller tidsbegränsat

anställda, endast fanns att tillgå vid studiens början. De flesta av perso-

nerna med tidsbegränsade anställningar vid studiens början var anställda

under hela studieperioden, det vill säga under minst sex år.

Detta inne-

bär troligtvis att många av dem som kategoriserades som tidsbegränsat

anställda under den observerade tidsperioden övergick till att vara tills-

vidareanställda.

Det finns även en tidigare studie från Finland från år 2001. Studiegruppen

avser sjukhusanställda i Finland, varav de flesta var kvinnor. Analysen visar

att tidsbegränsat anställda hade något bättre självrapporterad hälsa och

mindre sjukfrånvaro än tillsvidareanställda. Studien bygger på registerupp-

gifter från år 1998 och år 1999.

Det finns ett flertal studier som fokuserar på frågan om sambandet mellan

anställningsform och hälsa. I en översiktsartikel från år 2016 redogör för-

fattarna för studier som visar att otrygga och utsatta anställningar ökar

risken för hälsoproblem, men även att hälsoproblem ökar risken för att

personer hamnar i utsatta arbeten. Den definition av en otrygg och utsatt

anställning som används i översiktsartikeln innefattar flera olika dimen-

sioner. Förutom en osäker anställning (behovsanställning, korta vikariat)

menar författarna att en otrygg anställning dessutom kännetecknas av en

obalans i relationen mellan anställd och arbetsgivare, som kan innebära

individualiserade förhandlingar om arbetsvillkor, sämre lön än för tills-

vidareanställda, begränsade rättigheter på arbetsplatsen och begränsat

ekonomiskt skydd. En ytterligare komponent är vanmakt och oförmåga

hos den anställda att utöva lagligt beviljade rättigheter på arbetsplatsen.

I en annan översiktsartikel från år 2012 framgår att det i länder där en

tillfällig anställning innebär en begränsad tillgång till trygghetssystemen,

finns en tydlig koppling mellan hälsoproblem och tillfälliga anställningar.

Däremot visar olika studier varierande resultat i länder där trygghetssyste-

men inte är lika starkt kopplade till anställningsförhållanden. I vissa studier

observeras att en person med en temporär anställning har en ökad före-

komst av ohälsa – i andra studier är resultaten snarast det motsatta.

Ervasti med flera (2014).

Virtanen med flera (2001).

Benach med flera (2014, 2016).

Kim med flera (2012).