Table of Contents Table of Contents
Previous Page  22 / 88 Next Page
Basic version Information
Show Menu
Previous Page 22 / 88 Next Page
Page Background

22

För enskilda individer är det vid en första anblick den ekonomiska

säkerheten i sig som är det centrala och inte nödvändigtvis varifrån

pengarna kommer. Utformningen av försäkringsskyddet har dock

konsekvenser bland annat för individens eget inkomstskydd, för

skillnader i inkomstskydd mellan grupper i samhället och för om-

fördelningen i systemet (Greve 2007; Kangas 2010; SOU1996:113).

Staten erbjuder normalt sett någon form av offentlig sjukförsäkring.

Denna kan dock vara utformad på olika sätt gällande berättigande

(vilka som omfattas av försäkringen), ersättningsprincip (grundtrygg-

het eller standardtrygghet), finansieringsprincip (skatter eller försäk-

ringsavgifter) och organisationsform (statlig administration eller

fristående kassor).

11

En offentlig sjukförsäkring kan vara allmän, det vill säga omfatta

alla på basis av medborgarskap, vara baserad på tidigare inbetalade

försäkringsavgifter eller en kombination av detta, eller vara behovs-

prövad.

När det gällande ersättningsprinciperna vid sjukdom brukar man tala

om grundtrygghet och standardtrygghet. Grundtrygghetsprincipen

innebär att ersättningarna är enhetliga, det vill säga att alla (som är

berättigade till försäkringen) får samma fasta belopp, oavsett tidigare

inkomst. Ersättningen säkerställer en grundläggande levnadsstandard,

och om individen önskar en högre ersättningsnivå är det upp till

henne eller honom att säkerställa att kompletterande försäkring finns

genom avtalsförsäkringar, andra privata försäkringar eller privat

sparande. Det finns naturligtvis skillnader även inom de system som

bygger på grundtrygghet. Det kan gälla den enhetliga ersättningens

storlek, antalet karensdagar och gränser för maximal tid med ersätt-

ning.

Inom system för standardtrygghet tillämpas inkomstbortfallsprinci-

pen. Den principen innebär att ersättningen är inkomstrelaterad och

betalas ut med en viss procent av inkomstbortfallet. Den nominella

ersättningsnivån i inkomstrelaterade försäkringar gäller dock normalt

endast upp till en viss inkomstnivå, det vill säga upp till ett tak. För

inkomster över detta tak lämnas ingen ersättning. Ersättningsnivåerna

i ett system baserat på inkomstbortfallsprincipen bestäms alltså av två

11

Denna uppräkning är dock inte uttömmande utan andra variationer förekommer.