77 / 82
Diskussion och slutsatser
77
De två förstnämnda ställningstagandena baseras på HFD:s praxis.
För det tredje ställningstagandet, att annan hjälp som förutsätter
ingående kunskaper om personen med funktionsnedsättning inte är
ett självständigt grundläggande behov, finns visst stöd i förarbetena.
Samtidigt ligger det en motsägelse i att detta grundläggande behov
enligt praxis omfattar så kallad aktiv tillsyn, utan krav på att det ska
finnas någon koppling till andra grundläggande behov.
Det är också värt att notera att lagtexten inte ger stöd för något av
dessa ställningstaganden, utan att de bygger på förarbetsuttalanden
eller domstolspraxis som i sin tur bygger på förarbetsuttalanden. Det
är naturligt att rättsutvecklingen baseras på förarbetsuttalanden och på
domstolarnas tolkning av dessa, men i detta fall innebär domstolarnas
och Försäkringskassans tolkningar en mycket kraftig insnävning av
rätten till personlig assistans i förhållande till vad som framgår av lag-
texten. När det, som här, handlar om rättighetslagstiftning riskerar en
sådan diskrepans att skapa osäkerhet om vilken rätt som egentligen
finns till förmånen.
De tre ställningstagandena innebär även vissa gränsdragningspro-
blem. Det är till exempel juridiskt svårt att avgränsa en insats som
direkt faller under något av de fyra andra grundläggande behoven
enbart på den grunden att det ska räknas som egenvård. Ett exempel
är att sondmatning inte ingår i det grundläggande behovet av hjälp
vid måltider när det räknas som egenvård, samtidigt som det de facto
är en måltidshjälp.
Det finns heller inget i lagen, förarbetena eller praxis som hindrar att
psykiskt funktionsnedsatta personer får medicinsk tillsyn bedömd
som annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om personen
med funktionsnedsättning, under de nu givna förutsättningarna.
I denna diskussion är det också angeläget att överväga skillnaden
mellan huvudmännens ansvar och att ta ställning till om det är
motiverat att ett förbud mot att bevilja personlig assistans för sjuk-
vårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen saknas i LSS.
Det är särskilt viktigt eftersom kommunerna har sjukvårdsutbildad
personal i verksamheten.
Vidare finns anledning att överväga om fokuseringen på grundlägg-
ande behov för att få rätt till den statliga assistansersättningen är en
ändamålsenlig avgränsning, oavsett effekterna av den nya praxisen.
Den har inneburit att personer med stort behov av hjälp med åtgärder