62 / 120
62
om den försäkrade för att kommunikation med andra över huvud-
taget skulle vara möjlig. En annan motivering som återfanns i vart
femte beslut var att funktionsnedsättningen inte innebar att det be-
hövdes ingående kunskap om personen och dennas funktionsned-
sättning. I ett fåtal beslut var motiveringen att endast aktiva hjälp-
insatser utgör ett grundläggande behov, varför tid för vissa moment
inte beräknades och beaktades. Slutligen fanns det enstaka fall där
flera av motiveringarna fanns med i beslutsunderlaget.
När orsaken till indragningen var en förändrad livssituation handlade
det i 75 procent av fallen om ett förbättrat hälsotillstånd. I övriga
fall är motiveringarna att en annan huvudman ansvarar för mer tid
än tidigare eller en mer specifik orsak, som exempelvis att personen
har fått hjälpmedel och klarar mer av den dagliga livsföringen själv.
När det gäller annat så var motiveringen i tre av fyra fall enbart att
de grundläggande behoven inte uppgick till i genomsnitt mer än 20
timmar. I resten av besluten är det mer specifika motiveringar, ex-
empelvis att intyg som styrker behovet saknas eller att Försäkrings-
kassan har fått kännedom om att personen använder mindre tid för
grundläggande behov per vecka än vad som krävs.
Sammanfattningsvis framgår det av tabell 4 (ovan) att andelen som
har fått en förändrad bedömning av sina grundläggande behov har
ökat under den studerade perioden. Det indikerar att det har skett en
förändring i hur dessa behov bedöms, vilket talar för ett genomslag
av de gradvisa förtydliganden som skett genom RÅ 2009 ref. 57 och
Försäkringskassans normerande dokument. En annan aspekt som bör
beaktas är att Försäkringskassan under samma period (2011–2013)
gått mot en mer enhetlig bedömning och tidssättning av alla behov,
både grundläggande och övriga, genom att införa ett behovsbedöm-
ningsinstrument.
109
Men trots att Försäkringskassan har gått mot att bli mer enhetlig i
utformningen av sina underlag, skiljer sig utredningarna åt på grund
av att varje ärende är unikt och att handläggare kan sammanställa
underlaget på olika sätt. Det innebär att det är väldigt svårt, om inte
omöjligt, att bedöma vilka indragningar som orsakas av en utveckling
av rättspraxis, respektive av att Försäkringskassan har förändrat prio-
ritering, arbetssätt eller regeltillämpning. Det kan till exempel fram-
hållas att bland de 172 indragningsbeslut som Försäkringskassan har
109
Se 2.3.3.