9 / 30
9(30)
3.3
Familjepolitiken och barnafödandets upp- och
nedgångar
En av målsättningarna för den svenska familjepolitiken är att göra det
möjligt för både män och kvinnor att förena arbete med familj (RFV
2003a). Genom särbeskattning, en generös föräldraförsäkring, kraftigt
subventionerad barnomsorg, rätt till deltidsarbete samt ett socialförsäk-
ringssystem där varje individ kvalificerar sig till ersättning, har Sverige
uppnått ett av världens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande.
En av hörnstenarna i familjepolitiken är föräldraförsäkringen. Försäkringen
omfattar graviditetspenning (tidigare havandeskapspenning), föräldra-
penning och tillfällig föräldrapenning och är utformad som en individuell
försäkring som ska ge skydd mot inkomstbortfall. För att vara berättigad
till en inkomstrelaterad föräldrapenning krävs att man har haft en sjuk-
penninggrundande inkomst under minst 240 dagar. De som inte uppfyller
kriteriet kan istället få en lägre ersättning på grundnivån (Försäkrings-
kassan 2014a). Även om föräldraförsäkringen skiljer sig från de övriga
försäkringarna i den meningen att det är den enda försäkring där ett högt
nyttjande anses positivt, har dess konstruktion betydande inslag av arbets-
linjen genom inkomstbortfallsprincipen och kvalificeringsreglerna (SOU
2005:73). Under 2000-talet har föräldraförsäkringen emellertid utvecklats
mot en mer allmän försäkring och inte endast en försäkring mot inkomst-
bortfall genom att grundnivån stegvis har höjts, från 60 kronor om dagen
till 225 kronor om dagen.
Sedan början av 1990-talet har pappornas andel av uttaget av föräldra-
penningdagar ökat från drygt 7 procent till närmare 25 procent. Män ägnar
även mindre tid åt förvärvsarbete i dag, medan kvinnor förvärvsarbetar
mer. När det gäller det obetalda arbetet har kvinnor minskat tiden de
ägnar åt hushållsarbete med en hel timme per dag. Män har däremot inte
förändrat sitt beteende på området nämnvärt (SCB 2010).
I den internationella litteraturen finns många studier som har visat på be-
tydelsen av institutionella faktorer för ett lands födelsetal (se exempelvis
McDonald 2000; Esping-Andersen 1999). Sveriges relativt höga födelsetal
anses till stor del bero på den generösa familjepolitiken som gör det möjligt
för båda föräldrarna att förena familj med förvärvsarbete (se exempelvis
Sundström och Stafford 1992; Bernhardt 1993; Ferrarini och Duvander
2010; Oláh och Bernhardt 2008). Tidigare ansågs en hög kvinnlig förvärvs-
frekvens och barnafödande stå i konflikt med varandra, men i dag är för-
hållandet det motsatta. De länder i Europa som har den högsta kvinnliga
förvärvsfrekvensen har också de högsta födelsetalen (Brewster och
Rindfuss 2000). På individnivå har familjepolitiken framför allt visat sig
påverka vid vilken tidpunkt man får sitt första barn och tidsintervallen
mellan barnen. Ett exempel som brukar nämnas är ”snabbhetspremiens”
införande i den svenska föräldraförsäkringen på 1980-talet. Denna regel
innebär att den som får ytterligare ett barn inom 30 månader (tidigare 24
månader) efter födseln av ett tidigare barn får behålla föräldrapenningen
på samma nivå som för det tidigare barnet. Reformen fick effekten att
föräldrar valde att få barn med tätare mellanrum (Hoem 1993).