7 / 30
7(30)
Trots förändringarna på arbetsmarknaden har antalet egenföretagare i
befolkningen legat på ungefär samma nivå sedan 1980-talet. Eftersom
antalet personer i arbetskraften har ökat innebär det att andelen företagare
i befolkningen har sjunkit något. År 2014 var cirka 9 procent av den yrkes-
verksamma befolkningen företagare, drygt 5 procent av kvinnorna och
13 procent av männen (SCB 2014a).
Andelen individer som står utanför arbetskraften har legat runt 20 procent
sedan slutet av 1980-talet. SCB:s definition av individer ”ej i arbetskraften”
brukar omfatta studerande, hemarbetande, värnpliktiga, långtidssjuk-
skrivna samt personer som vistas utomlands. Fler kvinnor än män och fler
unga än gamla tillhör denna grupp (SCB 2001a). År 2013 var den andel
av befolkningen 16–64 år som stod utanför arbetskraften cirka 18 procent.
I de yngre åldersgrupperna är andelen betydligt högre och det är också den
gruppen som står för den största ökningen, vilket till stor del beror på det
ökade antalet studerande i dessa åldrar (SCB 2014a).
En annan utveckling sedan 1990-talet är att inkomstojämlikheten har ökat
(Bengtsson m.fl. 2014; Johansson 2006) och att det har skett en polarise-
ring av arbetsmarknaden där låglöneyrken och i synnerhet höglöneyrkena
har blivit fler, medan jobben på mellannivå har blivit färre (Goos m.fl.
2010). Den svenska arbetsmarknaden kan beskrivas som uppdelad i flera
avseenden: de som är inne på arbetsmarknaden kontra de som står utan-
för, de som har tillfälliga anställningar kontra de med tillsvidareanställ-
ningar, samt de som arbetar i den formella sektorn kontra de som arbetar
i den informella sektorn. Enligt insider-outsiderteorin som lanserades av
Lindbeck och Snower på 1980-talet medför höga personalomsättnings-
kostnader (till exempel kostnader för att nyanställa, utbilda och avskeda
personal) för företagen att de redan anställda (insiders) kan utöva infly-
tande över bland annat lönesättningen på ett sätt som stänger ute dem
som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) (Lindbeck och Snower
1988).
3.2
Socialförsäkringen, arbetslinjen och
flexicurity
Välfärdsstatens institutioner vilar på politiska idéer som påverkar sociala
normer såväl som beteenden. I den svenska välfärdsstaten är sociala
rättigheter i hög grad kopplade till arbete och en viktig hörnsten i välfärds-
politiken är den så kallade arbetslinjen. Grundtanken är att så många som
möjligt ska försörja sig genom arbete och att passiva, kontanta ersätt-
ningar och bidrag så långt som möjligt ska undvikas. Detta för att alla
människors förmåga och vilja att arbeta ska tas tillvara och för att und-
vika marginalisering. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv handlar
det förstås även om att välfärdssystemet ska kunna finansieras. Att er-
sättningar från de olika socialförsäkringarna är knutna till deltagande på
arbetsmarknaden och arbetsinkomst innebär att medborgarna grupperas
i ”insiders” och ”outsiders”– inte bara på arbetsmarknaden utan även i
de sociala trygghetssystemen. När man väl har kommit in på arbetsmark-
naden och kvalificerat sig för SGI (sjukpenninggrundande inkomst) är
systemet desto mer generöst (Junestav 2004; 2009; IFAU 2007). Mot
bakgrund av socialförsäkringens utformning finns alltså, som bland annat
Esser (2005) har påvisat, starka incitament att delta på arbetsmarknaden,
vilket ju också är avsikten.