10 / 30
10(30)
I Sverige, liksom i övriga Europa, har åldern vid det första barnets födelse
stigit. År 2013 var medelåldern vid det första barnets födelse 29 år för
kvinnor och 31 år för män, vilket kan jämföras med 26 respektive 29 år
1990 (SCB 2014d). Flera studier har pekat ut den kraftiga ökningen av
antalet studerande, att unga människor studerar allt längre och etablerar
sig på arbetsmarknaden allt senare, samt otrygga anställningar som viktiga
bidragande orsaker till att unga människor får barn allt senare i livet (se
exempelvis Billari och Philipov 2004; Gustafsson m.fl. 2001; Hoem 2000;
SCB 2001a; Thalberg 2013). Under 1990-talet steg etableringsåldern, den
ålder då tre fjärdedelar av en årskull har sysselsättning, från 21 till 30 år
(SCB 2001b). Den starka kopplingen mellan arbetsinkomst och föräldra-
penning ger ett starkt incitament att vänta med barn tills man har etablerat
sig på arbetsmarknaden. Studier har också visat att unga människor helst
vill fast jobb och ha en trygg inkomst innan de bildar familj (Bernhardt
2000; Ds 2001; Holmberg 2001; Kaufman och Bernhardt 2012; RFV 2001;
SCB 1998; SCB 2001a).
Den summerade periodfruktsamheten
2
har varierat kraftigt de senaste
årtiondena i Sverige och fluktuationerna har samvarierat med den ekono-
miska tillväxten. Perioder med stark BNP-tillväxt har sammanfallit med
ökande födelsetal och tvärtom (Andersson 2000; Hoem och Hoem 1996).
När det är dåliga tider och det är svårare att få arbete, i synnerhet fast
arbete, är människor mindre benägna att bilda familj. I slutet av 1980-talet
och i början av 1990-talet var barnafödandet högt. År 1990–1991 översteg
den summerade fruktsamheten till och med reproduktionsnivån
3
med 2,1
barn per kvinna. Sedan kom 1990-talets kris med hög arbetslöshet och
nedskärningar inom familjepolitiken och barnafödandet sjönk för att nå
bottennoteringen 1,5 barn per kvinna år 1999. När ekonomin återhämtade
sig steg födelsetalen igen och 2010 var den summerade fruktsamheten
återigen nästan uppe i 2,0. Finanskrisen 2008–2010 verkar alltså inte ha
haft samma negativa effekt på födelsetalen i Sverige som 1990-talskrisen.
En skillnad kan vara att krisen på 1990-talet drabbade så gott som alla
grupper av sysselsatta, medan den senare krisen främst drabbade indu-
strin. Arbetslösheten steg heller inte lika högt och det gjordes inga ned-
skärningar i familjepolitiken så som skedde på 1990-talet (Andersson och
Duvander 2010).
I Sverige har födelsetalen varierat kraftigare än i de andra nordiska
länderna. Trots att arbetslösheten var högre i Finland än i Sverige under
1990-talskrisen föll inte fruktsamheten lika mycket, vilket anses bero på
att den svenska föräldraförsäkringen har en starkare koppling till arbets-
inkomst (Björklund 2006). För kommunerna innebär de kraftiga fluktua-
tionerna i födelsetalen problem då behovet av exempelvis barnomsorg och
utbildningsplatser varierar så pass mycket. Variationerna i födelsetalen
medför även på sikt problem på arbetsmarknaden i stort eftersom tillgång
till olika typer av arbetskraft därmed också fluktuerar över tid. Det har
även visats att stora variationer i storlek på kohorter som följer av fluktua-
tioner i födelsetalen är kopplade till olika makroindikatorer, som till exem-
pel ekonomisk tillväxt och inflation (se exempelvis Lindh och Malmberg
1999; 2000).
2
Den summerade periodfruktsamheten anger det antal barn som kvinnor och män
skulle få i genomsnitt om det enskilda årets fruktsamhet i varje ålder skulle gälla i
framtiden.
3
Den nivå vid vilken befolkningen reproducerar sig själv.