8 / 30
8(30)
Om stora grupper av befolkningen inte omfattas av socialförsäkringen
finns det en risk att legitimiteten hotas. För att medborgarna ska vilja
vara med och finansiera socialförsäkringssystemet är det viktigt att det
uppfattas som legitimt. Undersökningar visar att lågutbildade, låginkomst-
tagare och de som själva är eller har varit sjukskrivna eller arbetslösa har
minst förtroende för socialförsäkringarna, både för egen del och i fråga om
hur väl de fungerar i allmänhet (LO 2014; Svallfors 2011). Beroende på
konjunkturläget uppskattas att mellan 10 och 15 procent av den arbetsföra
befolkningen saknar en arbetsinkomst som kvalificerar till en sjukpenning-
grundande inkomst. År 2010 saknade närmare 14 procent av den arbets-
föra befolkningen en arbetsinkomst som kvalificerar till SGI (Försäkrings-
kassan 2013a).
Genom åren har arbetslinjen utvecklats både idémässigt och institutionellt.
1990-talets ekonomiska kris ledde till en försämrad offentlig ekonomi och
ökad belastning på de sociala trygghetssystemen. Under 1990-talet skedde
en idémässig förskjutning och arbetslinjen blev alltmer synonym med åt-
stramningar av sociala rättigheter. Från EU-kommissionens sida fördes
”workfare-ideologin” fram, vilken innebär att alla ersättningar och bidrag
ska vara villkorade med arbete eller annan aktivitet. Skillnaden mellan
att arbeta och inte arbeta skulle göras mer ekonomiskt kännbar och den
enskildes ansvar betonades. Socialpolitikens roll förändrades alltmer från
att skydda individen från fluktuationer på arbetsmarknaden till att anpassa
individen efter arbetsmarknadens krav och begreppet ”anställningsbarhet”
blev ett centralt policybegrepp (Junestav 2004; 2009; IFAU 2007).
Att utforma socialförsäkringssystemet i enlighet med arbetslinjen och
samtidigt värna medborgarnas sociala trygghet innebär flera svåra av-
vägningar där olika mål och värden måste ställas mot varandra. För att
klara både tillväxt och välfärd har många beslutsfattare satt hoppet till en
mer flexibel arbetsmarknad. Man brukar skilja på olika typer av flexibilitet.
Numerär flexibilitet
innebär att företagen varierar personalstyrkans storlek
efter behov genom exempelvis korta, tidsbegränsade kontrakt, inhyrd per-
sonal eller ett svagt anställningsskydd som gör det möjligt att även säga
upp tillsvidareanställda.
Intern flexibilitet
handlar i sin tur om att persona-
len antingen får växla mellan olika uppgifter (
funktionell flexibilitet
) eller att
deras scheman varierar efter verksamhetens behov (
arbetstidsflexibilitet
)
(Grönlund 2009).
Enligt EU:s sysselsättningsstrategi ska medlemsstaterna främja flexibili-
tet på arbetsmarknaden i kombination med anställningstrygghet. Denna
politik har lanserats under begreppet
flexicurity,
en sammanslagning av
begreppen
flexibility
och
security.
En uttalad förhoppning med flexicurity
är också att flexibla kontrakt ska fungera som lättillgängliga inkörsportar
till arbetsmarknaden för kvinnor och på så sätt underlätta för dem som vill
förena familj och arbete. Flexicurity-modellen har inspirerats av den danska
arbetsmarknadsmodellen och Danmark lyfts ofta fram som ett framgångs-
rikt exempel då de har en högre rörlighet på arbetsmarknaden, lägre lång-
tidsarbetslöshet och lägre ungdomsarbetslöshet än de flesta andra euro-
peiska länder
(Europeiska kommissionen 2007; Grönlund 2009; Rönnmar
och Numhauser–Henning 2008).