24
cirka 18 procent per år sedan 2004. Vad som händer efter en avslutad
period med aktivitetsersättning studeras närmare i kapitel 6.
Ökningen av antalet ungdomar med aktivitetsersättning under perioden
1995-2010 syns ännu tydligare om man relaterar den till antalet unga i
befolkningen. Andelen unga med aktivitetsersättning har ökat från 1 pro-
cent 1995 till 2,5 procent 2010. Störst är den relativa ökningen för ålders-
gruppen 16-19 år, men även för 20–24-åringar har andelen nästan tre-
dubblats.
Figur 3.
Andel med aktivitetsersättning i befolkningen 16-29 år
1995-2010
Källa
: Försäkringskassan MiDAS oktober 2010.
Anm.: 2010 avser perioden augusti 2009 – juli 2010 och bör ses som preliminära. Mellan 2002
och 2005 förändras lägsta ålder för dem med aktivitetsersättning successivt från 16 till 19 år.
I dag är aktivitetsersättning relativt vanligast bland 19-åringar (se figur
3), men skillnaderna är små i förhållande till de två andra åldersgrupp-
erna. Ökningen mellan 2005 och 2006 för individer yngre än 20 år för-
klaras i första hand av ändringen av åldersgränsen från 16 till 19 år 2003
(se tidigare beskrivning i kapitel 2). Denna medförde att individer födda
1987 tidigast kunde beviljas aktivitetsersättning 2006, medan individer
födda 1986 kunde beviljas aktivitetsersättning som 16-åring 2002 enligt
det äldre regelverket. De 19-åringar som beviljades aktivitetsersättning
2003-2005 var därmed en särskild grupp individer som av olika anled-
ningar inte fick aktivitetsersättning som 16-åringar före 2003.
0,0%
0,5%
1,0%
1,5%
2,0%
2,5%
3,0%
1995
1998
2001
2004
2007
2010
16-19 år
20-24 år
25-29 år
