Rapport 2015-6

Denna rapport har visat att det totala försäkringsskyddet vid sjukdom

fortsatt erbjuder ersättningsnivåer som i hög grad ersätter inkomst-

bortfallet vid arbetsoförmåga till följd av sjukdom, trots att ersätt-

ningsnivåerna sjunkit inom den offentliga sjukförsäkringen. Detta

beror på att avtalsförsäkringarna ”fyller på” där den offentliga för-

säkringen inte längre tillgodoser ett i hög grad inkomstrelaterat

försäkringsskydd. Ansvaret för inkomstsäkerhet vid sjukdom har

därmed delvis förskjutits från staten till arbetsmarknadens parter

under de senaste 30 åren.

Om inga förändringar görs i det nuvarande systemet, kommer utveck-

lingen av den allt större betydelsen av avtalsförsäkringarna att fortgå

i och med att allt fler har inkomster som mer och mer överstiger taket

i försäkringen. Det är också fullt möjligt att överlåta ett större ansvar

än i dag på parterna. Ett möjligt alternativ är att ha en offentlig sjuk-

försäkring som för samtliga endast erbjuder en grundtrygghet och där

arbetsmarknadens parter förhandlar om kompletterande skydd, eller

där en större del överlåts till den privata försäkringsmarknaden. Om

det är ett önskvärt scenario kan man ha olika åsikter om. Det före-

faller dock som att den parlamentariska socialförsäkringskommittén

inte har sett detta som en önskvärd utveckling. Det är dock viktigt att

inse att utvecklingen inom det svenska sjukförsäkringssystemet redan

går mot denna riktning.

En fortsatt ansvarsförskjutning från staten till arbetsmarknadens par-

ter eller andra former av privata försäkringar innebär att kostnaden

för den offentliga försäkringen skulle sjunka och att den enskilda

individen i större utsträckning än tidigare skulle kunna utforma sitt

försäkringsskydd utifrån det egna behovet. Det är dock viktigt att

komma ihåg att det i spåren av denna redan påbörjade utveckling,

följer ökade skillnader i försäkringsskydd mellan grupper i samhället

samtidigt som att vissa grupper står utan kompletterande skydd. Det

leder i sin tur till en förändrad intressegruppsstruktur och nya förut-

sättningar för fördelningspolitiken, ett minskat politiskt handlings-

utrymme när det gäller incitamentsstrukturer inom försäkringen,

ökade administrativa kostnader med parallella system. En ökad

komplexitet i försäkringssystemet medför också svårigheter för den

enskilda att överblicka och förstå systemet och därmed få ut den

ersättning hon eller han har rätt till.