8 / 82
Sammanfattning
8
–
Försäkringskassan har inte följt en enhetlig struktur för att
bedöma när eller för vilka åtgärder hälso- och sjukvården
bör ta ställning till om åtgärden är sjukvård enligt hälso- och
sjukvårdslagen eller egenvård.
–
Försäkringskassan har under år 2016 bestämt att egenvård
inte kan vara grundläggande behov. Det motiverades av en
dom från Högsta förvaltningsdomstolen. Det gör det svårare
för personer att kvalificera sig för statlig assistansersättning.
Effekten har förstärkts genom en dom som innebär att så
kallad medicinsk tillsyn inte heller kan vara grundläggande
behov. Det medför att personer med stort behov av sjukvår-
dande insatser, oavsett om insatserna utförs enligt hälso- och
sjukvårdslagen eller som egenvård, riskerar att mista den
statliga assistansersättningen.
–
Det finns en oro hos dem som anordnar assistans över att
de personliga assistenterna utför åtgärder där säkerheten för
brukaren kan ifrågasättas.
–
En åtgärd som utförs med stöd av en egenvårdsbedömning
omfattas inte av hälso- och sjukvårdslagstiftningens ansvars-
system. Det innebär att den personliga assistenten kan bli
skyldig att betala skadestånd om hon eller han orsakar en sak-
eller personskada.
ISF rekommenderar
att regeringen ser över möjligheterna att skapa
ett system som förenklar bedömningarna och förtydligar vilket ansvar
olika huvudmän har för de insatser som personliga assistenter gör.
ISF rekommenderar
att regeringen när det gäller de grundläggande
behoven överväger i vilken mån nu gällande praxis står i överens-
stämmelse med målen för den personliga assistansen och det upp-
delade huvudmannaansvaret. Om regeringen bedömer att det finns
behov av en förändring i hur reglerna om personlig assistans till-
lämpas i dag bör regeringen föreslå lagändringar för att åstadkomma
en sådan förändring.
ISF rekommenderar
också att regeringen klargör vilken typ av stöd
som i första hand ska ersättas av respektive huvudman.