Rapport 2016-16

Generaldirektörens förord

Möjligheten till personlig assistans har gett personer med stora funk-

tionsnedsättningar ökad frihet och större självbestämmande. Detta är

viktigt att värna, men det är även viktigt att tydliggöra gällande förut-

sättningar.

Personlig assistans beviljas för grundläggande behov och andra per-

sonliga behov av kommunerna eller Försäkringskassan. Men Försäk-

ringskassan får inte bevilja assistansersättning för de sjukvårdande

insatser som många assistansberättigade behöver, om inte legitimerad

sjukvårdspersonal har bedömt att den aktuella sjukvården kan utföras

av patienten eller någon annan, till exempel en personlig assistent,

i form av så kallad egenvård.

I denna rapport undersöker ISF, på regeringens uppdrag, hur Försäk-

ringskassan tolkar reglerna om egenvård och i vilken utsträckning

ansvar kan utkrävas om något går fel. I samband med detta redovisas

hur relevant domstolspraxis påverkar Försäkringskassans tillämpning

av reglerna om assistansersättningen.

Granskningen visar att lagstiftningen är otydlig när det gäller olika

huvudmäns ansvar och att det finns incitament för kommuner och

landsting att vältra över ansvaret för sjukvårdande insatser på per-

sonliga assistenter som därmed ofta tvingas ta ett orimligt stort

ansvar.

Av granskningen framgår även att Högsta förvaltningsdomstolen

(HFD), i några centrala domar, har ändrat praxis gällande sjukvård

i personlig assistans i en kraftigt åtstramande riktning. Dessa domar

innebär att många brukare riskerar att bli av med sin assistans. Detta

kan tillämpande myndigheter – i detta fall Försäkringskassan – inte

ändra på, eftersom myndigheten är skyldig att följa den praxis som