55(62)
Det kan diskuteras huruvida materialet från referensperioden ska användas
eller ej. Ett skäl att använda data från referensperioden är att få ett större
material som skulle ge en mera exakt fördelning för sant uttag. Data från
referensperioden avser emellertid enbart deklarerade uttag. Om man an-
vänder data även från referensperioden måste dessa korrigeras med antag-
anden om fel. För grupp B kan man anta att varje individ har samma fel-
beloppsandel under referens- perioden som under kontrollperioden. Detta
antagande är dock inte korrekt att använda för grupperna A och C eftersom
dessa utsatts för ett varningsbrev. I analysen med sju månaders kontroll-
period har denna tveksamma korrektion av data från referensperioden
genomförts för grupp A och C för att på ett enkelt sätt skapa data för sju
månader och alla tre grupperna. Denna felaktighet har en mycket obetydlig
effekt på felandelarna och sannolikt endast en liten effekt på uttagsfördel-
ningen.
Metoden för uppräkningen av andelen felare i risksegmenten med faktorn
1,411 i avsnitt 6.2 kan diskuteras, en sådan justeringsmetod kan ju teo-
retiskt leda till att andelen felare i ett segment skulle överstiga 100 %. Med
de här aktuella värdena på andelen felare bör dock denna metodik vara
acceptabel.
12.3
Modellens giltighet
Alternativa kontrollstrategier
Användningen av E&F-modellen på fusk med tillfällig föräldrapenning
har påvisat att det existerar alternativa kontrollstrategier som i vissa fall
ger lägre fuskkostnad än den kontrollstrategi som beskrivits av Erard &
Feinstein vid studium av skattefusk. Dessa alternativa strategier resulterar
i mycket större optimala fuskbelopp hos vissa bidragsmottagare. Man kan
fråga sig om inte kontrollanten bör avstå från att använda sådana strate-
gier eftersom de uppmuntrar till ett ”sämre” beteende hos bidragsmottag-
aren. Detta måste vägas mot kontrollantens merkostnad av att använda en
icke-optimal kontrollstrategi. Denna merkostnad har i ett fall (två månaders
kontrollperiod, basfallet) uppskattats till ca 10 %.
Uppdelning i hederliga/ohederliga personer
Den enkla uppdelningen i rationella fuskare och ständigt felfria ”hederliga”
personer är en förenkling. Det är sannolikt att det mellan dessa extrem-
grupper finns personer där den sociala sanktionen av att bli upptäckt och
eventuellt lagförd medför ett minskande fusk. Detta skulle kunna integreras
i modellen genom införande av delgrupper med varierande social kostnad i
tillägg till den strikt ekonomiska kostnaden av förlorat förmån och eventuell
bidragsbot.
Enligt tabell 1 uppvisar grupperna A och C väsentligt lägre andel felande
personer jämfört med grupp B. Detta strider mot modellen eftersom grupp-
erna är dragna slumpmässigt ur samma population. Enligt modellen ska
andelen fuskare vara densamma medan felens storlek beror på den subjek-
tiva risken för upptäckt. Ett sätt att förklara denna motstridighet är att anta
att alla grupperna har samma andel ”ständigt hederliga” medan det därut-
över finns en andel som på grund av upptäcktsrisken inte fuskar. Denna
andel är givetvis större i grupperna A och C som mottagit ett varningsbrev.
