23 / 60
23
Inom arbetslöshetsförsäkringen har flera studier i olika länder ana-
lyserat effekterna av såväl bortre tidsgränser som tidsgränser i form
av aktiva interventioner. I USA och Kanada, som tillämpar en fast
bortre tidsgräns där ersättningen antingen reduceras eller upphör helt,
konstaterar exempelvis Ham och Rea (1987), Meyer (1990) och Katz
och Meyer (1990) en ökning av sannolikheten att avbryta ersättnings-
perioden före den bortre tidsgränsen. Även i Europa, där mjukare
tidsgränser traditionellt har tillämpats i så måtto att deltagande i en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd har kvalificerat för ytterligare ersätt-
ningsperioder, har liknande effekter konstaterats av Carling med flera
(1996), Thoursie (1998), Roed med flera (2002) och Lalive med flera
(2000). Detta har tolkats som att arbetslösa, hellre än att delta i åt-
gärden, blir mer benägna att hitta alternativ försörjning.
Vidare har det i experiment som har genomförts i USA (Black
med flera, 2003), England (Dolton och O’Neill, 1996) och Sverige
(Hägglund, 2014), konstaterats anvisnings- eller förbehandlings-
effekter även under ersättningsperioden. Arbetslösa som har blivit
anvisade till olika typer av insatser, exempelvis jobbsökaraktiviteter,
har i större utsträckning än andra avslutat sina ersättningsperioder i
perioden mellan anvisningen och programstarten. Resultaten från
studier av effekterna av krav på sökaktivitet är emellertid mer blan-
dade (se exempelvis Ashenfelter med flera, 2005, och Meyer, 1995).
Om kontroll och tidsgränsers betydelse för ersättningsperiodernas
längd och återgång i arbetslivet är ett relativt väl studerat område, är
studier av de långsiktiga effekterna mer ovanliga. Hesselius med flera
(2013) analyserar sannolikheten att påbörja en ny sjukskrivning inom
ett halvår för dem som hade en sjukintygsfri period på 7 respektive 14
dagar. Den hypotes de vill testa var om gruppen med den längre sjuk-
intygsfria perioden, som därmed i mindre utsträckning sattes under
tidig press att återgå i arbete, också var mindre benägen att påbörja en
ny sjukskrivning. Några sådana skillnader mellan grupperna kunde
emellertid inte konstateras.
Sammanfattningsvis visar forskningen att kontrollinsatser av olika
slag, inklusive tidsgränser, minskar användningen av försäkringen
både direkt via kontrollerna i sig och indirekt, via drivkrafter att inte
vilja bli kontrollerad. Hur stor effekten av en kontrollåtgärd blir för-
väntas bero på hur sjukförsäkringssystemet i stort är utformat beträf-
fande exempelvis kompensationsnivåer och graden av kontroll.