Rapport 2015-6

Den faktiska ersättningsnivån inom den offentliga sjukförsäkringen

beror på flera faktorer, bland annat individens inkomst, den nomi-

nella ersättningsnivån, sjukperiodens längd och nivån på taket i

försäkringen.

Detsamma gäller för avtalsförsäkringarna. Det är

viktigt att den metod och de data som används kan fånga samtliga

dessa aspekter och även deras förändring de senaste 30 åren.

Eftersom inte alla grupper i samhället omfattas av samma försäk-

ringsskydd vid sjukdom, behöver det faktiska försäkringsskyddet

beräknas för olika grupper. Därför har separata analyser gjorts för

de fyra stora avtalsområdena som finns på den svenska arbetsmark-

naden, det vill säga för privatanställda tjänstemän, privatanställda

arbetare, statsanställda samt kommunanställda och landstingsanställ-

da. I den officiella lönestatistiken i Sverige görs dock en distinktion

mellan kommunanställda och landstingsanställda. Därför hålls dessa

grupper åtskilda i analysen, trots att de omfattas av samma kollek-

tivavtal. Att de hålls åtskilda är dock relevant med tanke på att

löneskillnaden mellan grupperna är substantiell, särskilt bland hög-

inkomsttagare. Detta innebär att totalt fem olika grupper på den

svenska arbetsmarknaden studeras inom ramen för den här rapporten.

Det är den enskilda individens inkomst som utgör basen för beräk-

ningarna av ersättningsnivån vid sjukdom.

För att kunna urskilja

vad försäkringarna sammantaget ger vid olika inkomstnivåer har

Ersättningsnivån beror också arbetsförmågans nedsättningsgrad. Uträkningar är här gjorda

på ett antagande om total (100 procent) arbetsoförmåga.

Ersättning från sjukförsäkring baseras egentligen inte på lönen utan på den sjukpenning-

grundande inkomsten (SGI). Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har dock

konstaterat att sambandet mellan beslutad SGI och den ekonomiska standard som den

enskilda levt på före sjukdomen i de flesta fall är hög. SOU 2015:21 sid. 314-316.