Rapport 2018-16

Hur den skiftande styrsignalen – från förtroende till rättssäkerhet – får genomslag i handläggningen av sjukpenning 104 En handläggare berättar: Det är så att ringer vi och pratar med folk, det vet vi som har jobbat länge, att ringa och prata med en människa säger inte alls lika mycket som att möta dem ansikte mot ansikte. Även avstämningsmöten har prioriterats ner. En del av handläggarna upplever detta som problematiskt. De säger att mötena är ett sätt att få en helhetssyn och komma vidare i ärenden genom att det går att ta fram en gemensam plan när aktörerna träffas. I dag försöker hand- läggarna samordna eller stämma av över telefon i stället, om de har tid till det. Kontakten med andra aktörer blir då ofta mer splittrad, eftersom handläggarna kontaktar en aktör i taget, i stället för att alla aktörer möts och planerar gemensamt. En handläggare beskriver: Nu känns det som att vi ringer dit och dit och stämmer av. För mig är det mer effektivt att vi fyra kör ett möte. Då har man en gemensam plan från början. Flera av handläggarna beskriver att de saknar helheten i ärendena i dag, och att de upplevde att bedömningarna blev bättre och att värdet för den försäkrade blev högre när det fanns större möjligheter till möten. En handläggare säger: Alltså det är så mycket som spelar in, så att jag kände väl att jag gjorde ett bättre jobb när jag fick ha en helhet. Jag tror att personliga möten, det ger ganska mycket, att ha en människa, att se dem i ögonen, att få ett ansikte på varandra. Jag tror att det bygger upp förtroende, jag tror att det ger ganska mycket. Men det har ju verkligen fått stryka på foten och det tror jag väl alla känner, att det finns liksom inte riktigt tid till det, helt enkelt. Samtidigt menar några av handläggarna att genom att inte gå på lika många möten så får de mer tid att göra bedömningar i ärendena. Handläggarna arbetar nu mer från kontoret, och en del av de inter- vjuade menar att det gör att utredningarna blir bättre. Av intervjuerna framgår också att risken upplevs vara större att handläggaren väger in faktorer som kanske inte ska påverka bedömningen utifrån den information handläggaren får vid ett fysiskt möte. En enhetschef beskriver: Vi tappar inte information. Vi ska ändå inte göra en medicinsk bedömning ute på ett möte genom att titta på en person. Den kompetensen har inte vi. Vi ska kunna göra en försäkringsmedicinsk bedömning och då ska vi ha ett gediget underlag, alltså då räcker det med ett pappersunderlag.