Rapport 2018-8

Generaldirektörens förord 7 Generaldirektörens förord Det finns tillfällen då livet är så tungt att det är svårt att få vardagen att fungera. Och när livssituationen redan är pressad kan ytterligare en påfrestning göra att man inte orkar längre. I en sådan situation kan en temporär sjukskrivning upplevas som en möjlig lösning. Men att livet inte fungerar är inte tillräckligt för att beviljas sjukpenning. För att ha rätt till sjukpenning ska arbetsförmågan vara nedsatt med minst en fjärdedel till följd av sjukdom. Om sjukdomen har utlösts av sociala förhållanden eller något annat har ingen betydelse: om man är för sjuk för att arbeta har man rätt till sjukpenning. Men social proble- matik är i sig inte tillräckligt för att ha rätt till sjukpenning. Enligt regelverket ska Försäkringskassans handläggare bortse från sociala förhållanden vid bedömning av rätten till sjukpenning. Samtidigt vet vi att social problematik både kan orsaka den sjukdom som sätter ned arbetsförmågan och försvåra åtgärder som reducerar sjukdomen och ökar arbetsförmågan. Vad innebär detta i praktiken? Och hur ska den handläggare som möter en försäkrad kunna bedöma var gränsen går mellan ett sjuk- domstillstånd och generella livsproblem eller svårare social proble- matik? Verkligheten är många gånger komplex och regelverket är inte helt tydligt. Det är inte konstigt att många handläggare inte vet hur de ska förhålla sig till de bestämmelser som finns. För det är vad ISF:s granskning visar. Vi har, på regeringens uppdrag, kartlagt och analyserat Försäkrings- kassans arbete med att identifiera social problematik – definierat som missbruk (eget eller anhörigs), barn i familjen som kräver mycket