Skogseko nr3 2018

38 SKOGSEKO NR 3 OKTOBER 2018 Det som inte skadar, skapar. Eller kanske både och. Vägen formas av hur den används, och berättar därigenom något om vad den varit med om. Hjulspår och pott och begränsade erfarenhetshorisont gör att vi bara noterar det som avviker. När vi skriver historia om vårt eget landskap noterar vi borgruinen, men inte vägen dit. Men vägen är i själva verket det viktigaste fornminnet här. Dick skrev sin avhandling om makt och infra- struktur i det langobardiska Italien under med- eltiden. När han började ställa konkreta frågor dök vägarna upp och började ta plats. Vägar och makt är ett outforskat område; men utan kunskap om vägen kan vi inte förstå krigen. Alla stora invasioner i historien görs när det är iskallt, vilket verkar helt vansinnigt i dag. Varför inte ta kriget på sommaren när det är varmt? För att vägarna var så usla att allt hade kört fast. Sjöar, vattendag och floder frös och blev framkomliga först på vintern. Vägar börjar anläggas i ett tidigt skede av historien. Mångårigt slitage med fötter och klövar, regnvatten och jorderosion skapade en väg – men hur länge har det pågått? Dateringen är närmast omöjlig. Det vi vet är att så länge människor har behövt mötas så har de gjort vägar. Hade en sten- åldersmänniska fått frågan var vägen går hade hon direkt kunnat peka ut den. Vägarna förändras under 1400–1500-talen när vagnar och kärror börjar användas för transporter inom jordbruk och handel. Nu bildas den klassiska u-formade hålvägen. Förr avgjorde naturen var vägen gick och vägen placerades ”mentalt natur- geografiskt”. Dränering var en avgörande fråga och åsen är redan en väg i sig. Dick vill uppmana alla skogsägare att se dessa kulturminnen som en resurs och något som tillhör oss alla. Skogar finns hur många som helst, men antalet gamla vägar minskar. Om femtio år kan de generera inkomster som det inte är självklart att skogsmar- ker ger. – Att hålla en väg öppen innebar hårt arbete och människor använde därför ett begränsat antal samfärdsleder. De kan bli guld värda i framtiden. Jag efterfrågar ett kreativt sam- spel mellan kulturminnesvård, länsstyrelser och skogsägare där alla inser de långsiktiga poängerna. Vägen kan betraktas från många håll. För etnologen och författaren Annette Rosengren är ”Vägen tillhör oss alla, men när vi använder den och tar den för given kan vi kosta på oss att tänka på demsombygg- de den en gång.