Skogseko nr3 2018

SKOGSEKO NR 3 OKTOBER 2018 31 Väldokumenterade ekar Kliv försiktigt och se dig om. Skogen är fylld avminnen. Rätt somdet är kan du trampa rakt ner i något somhaft en viktig funktion för någon annan, i en annan tid. TEXT ANNA SJÖSTRAND ILLUSTRATION ULF LUNDKVIST ”Ett samhälle blomstrar när gamla män planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig får sitta”. Grekiskt ordspråk. Tack till Per Eliasson som är senior professor i historia vid Malmö universitet. Per stötte ihop med ekfrågan när han skrev sin avhandling och ville ta reda på varför svenska staten började odla skog. Eken visade sig spela en avgörande roll i alla frågor som rörde skog på lång sikt. E n dimmig, fuktig höstmorgon är jag säker på att du kan se honom. Där borta smiter han in mellan träden med sin lilla svarta anteckningsbok, granskar och mäter, muttrar smått uppgivet för sig själv. Överstelöjtnant Jo- han Aron Af Borneman blev ansvarig för att kartlägga det svenska ekbeståndet 1819. I och med förlusten av svenska Pommern 1814 hade flottan förlorat sitt viktigaste ekbestånd och trots försök att rädda hem vad som räddas kunde var ekbristen ett annalkande, och hotande, faktum. Inventeringen av Sveriges ekar tog af Borneman sex långa år. Slutsatsen var att eken låg illa till i det svenska odlingsland- skapet. På sina färder genom landet mötte han ett rungande hat, eller åtminstone djup ambivalens, inför träd som varken fick tas bort eller åtnjutas. Eken skapade problem med försur- ning och skuggning, krävde plats och skötsel. När den väl växte till sig och skulle kunna komma till nytta hade kronan en- samrätt till ektimret som, hårt och röttåligt, var det enda som dög till skeppsbygge. Ensamrätten hade Gustav Vasa utfärdat redan 1558. Frälsebönderna fick hugga ner ek med tillstånd från jordä- garen och mot villkor om återplantering, medan övriga bönder inte hade några rättigheter alls gentemot eken; vare sig de arrenderade av kronan eller ägde sin mark. Restriktionerna var hårda och straffen för överträdelser höga, som en månad på vat- ten och bröd eller till och med spöstraff. Regler kring ekbestån- det tas upp redan i de medeltida landskapslagarna, men då var det ollonen som skulle skyddas som mat till svinen. Följden av dessa frihetsinskränkningar blev att eken behand- lades illa när ingen såg på. Bönderna hade vad historikern Per Eliasson beskriver som ett informationsövertag över statsmak- ten. Vem hann upptäcka en liten, liten ekplanta före alla andra? Jo, den som kände sina marker. Ryck, så var den borta. Vem kunde kvista en ek precis så mycket att den ruttnade och dog? Den som gick förbi dagligen. Efter de sex åren hade af Borneman bara hittat 40 000 dugliga ekar i södra Sverige. För att få slut på dragkampen såg af Borne- man ingen annan lösning än att frisläppa eken. Sedan 1830-talet är eken ett fritt, om än ovanligt väldokumenterat, träd. För den som vill söka rötterna hos sitt eget ekbestånd finns protokollen från 1800-talets början finns kvar än i dag, mer eller mindre lättillgängliga. I dessa dagar finns anled- ning att vara rädd om ekarna, som är viktiga bostäder för hundratusentals småkryp och bidrar till att skapa värdefulla kulturmiljöer. Som symbol har eken tagit revansch. I dag står den inte för förtryck och maktutövning utan för välstånd och långsik- tighet. Och kanske för hållbarhet?