SkogsEko_4

SKOGSEKO NR 4 DECEMBER 2017 19 Skog bakomvarje byggsten Kliv försiktigt och se dig om. Skogen är fylld avminnen. Rätt somdet är kan du trampa rakt ner i något somhaft en viktig funktion för någon annan, i en annan tid. TEXT ANNA SJÖSTRAND ILLUSTRATION ULF LUNDKVIST K anske har du någon gång sett ett tum- avtryck i en tegelsten, spår efter ett handgrepp i fuktig lera. Eller strukit med handen över en vägg på ett gam- malt hus, skiftande i hundratals nyanser. Förutsättningarna för tegeltillverkning är skog, lertäkter, eld, teknisk kunskap, transporter och stora arbetsinsatser. Ett av de tegelbruk som bevarats för efter- världen finns i Almvik utanför Västervik. Almvik var ett av de största tegelbruken utmed Sveriges östkust, ett godsanknutet tegelbruk tillhörande Blekhemsgodset. Förutom tegelbruket fanns en såg, ett snickeri och längre tillbaka en vattendriven knipphammare. Lanthandel icke att förglömma. Nere vid de stora lastbryggorna lastades teglet för att skeppas vidare ut på Östersjön. Almviks tegelbruk lades ner 1971. I slutet av 1980-talet åkte författaren Åsa Jägerhorn till bruket tillsammans med sin son. Då hade de sett tegelstenar inne i Västervik med stämpeln ”Alm- vik” och undrat var de kom ifrån. När de kom fram till bruket såg de de långa, röda ladorna. De kände på en dörr, och den gick upp. Där inne möttes de av hyllrader med tork- ställningar. Här och var låg torkat tegel kvar. När de gick upp för de vingliga trap- porna såg de den gamla decauvillebron, en bro med räls uppbyggd i sektioner. På den lastades vagnar med sågspån. Sågspånet användes både som bränsle och för att blandas ut med leran – spånet gjorde att stenen blev lagom porös när den brändes. Teglet formades och klipptes vid tegelpressen och lufttorkades i torkladan, förhoppningsvis med vinden blåsande genom de öppna dörrarna. Tegel gjordes alltid på sommaren; på vintern högg arbe- tarna skog som flottades till sågverket. När teglet var tillräckligt torrt kördes det i vagnar till den stora ringugnen. Teglet ställdes in i ugnen undan för undan och porten murades igen. Ugnen eldades uppifrån ugnsvinden med flis eller sågspån. Eldningen pågick mittemot den port som var öppen, med en temperatur upp emot 900 grader. Så pågick det, från port till port. Efter två, tre veckor, när eldningen hunnit runt ett varv i ringugnen, hade teglet svalnat. Det plockades ut och nytt, torkat råtegel sattes in. Uppe på ugnsvinden var det varmt. Elden pågick dygnet runt, så här fanns alltid någon att prata med. Luffare kom för att vila och värma sig vid platser som den här. På eldningsklockorna gick det fint att värma en kaffekittel. Det har gått trettio år sedan Åsa Jägerhorn klev in i det övergivna tegelbruket. Stora satsningar har gjorts på att rusta upp Almvik och i dag finns ett museum som är öppet under sommarhalvå- ret. Här är det möjligt att verkligen förstå den imponerande hantverksprocess som ligger bakom stadens byggstenar. När du besöker Almvik, glöm inte att glänta på dörren till ett till ett litet, trångt utrymme intill tegelpressen. Där står de leriga stövlar kvar, som om arbetarna just gått hem för dagen. ” Uppe på ugnsvinden var det varmt. Luf- fare kom för att vila och värma sig vid platser somden här. På eldningsklock- orna gick det fint att värma en kaffekittel. När teglet skulle plockas ut var det mellan 50 och 60 grader varmt i ugnsrummet. Tack till Åsa Jägerhorn och Per Knutsson vid Alm- viks tegelbruksmuseum utanför Västervik. Tegel blir så mycket mer än bränd lera i deras sällskap. De leriga stövlarna står kvar i en skrubb.