Rapport 2018-5

Diskussion, slutsatser och rekommendationer 120 7.1 Försäkringskassan måste ha ett helhetsperspektiv på respektive förmån Försäkringskassan gör insatser för att minska felaktiga utbetalningar. Men det krävs en tydligare struktur för hur olika insatser inom respektive förmån ska samverka. Den tillfälliga föräldrapenningen är den förmån där användningen av riskbaserade kontroller har kommit längst. Inom denna förmån försöker myndigheten att lösa två problem samtidigt. Medvetna och omedvetna fel hanteras med samma metod. Men omfattningen av kontrollerna är inte tillräckligt stor för att komma tillrätta med vare sig de medvetna eller de omedvetna felen. En stor mängd omedvetna fel kommer inte att rättas till eftersom omsättningen av sökande är så stor att de flesta aldrig kommer att bli uppmärksammade på att de gjort fel. Den utbildande och tillrätta- visande ambitionen kommer därför att ha en begränsad effekt. Efter- som modellen är utformad för att träffa den stora mängden i huvudsak omedvetna fel kommer inte träffsäkerheten att vara tillräckligt effek- tiv när det gäller att identifiera de medvetna felen. Fel som de sökande gör av okunskap eller felaktig information bör avhjälpas med åtgärder som gör det enklare att göra rätt. Om felen beror på att lagstiftningen är för komplicerad så kan det vara nöd- vändigt med regelförenklingar. Medvetna fel behöver sannolikt be- mötas med en betydande risk för upptäckt. Den risken kan förstärkas ytterligare genom olika former av sanktioner. Hur strukturen för kontrollarbetet utarbetas är naturligtvis ett internt arbete för Försäkringskassan. Ett förslag till en sådan struktur finns i Försäkringskassans compliance-pyramid för kontrollutrednings- verksamheten (se även kapitel 5). 7.2 Lärdomar från användning av riskbaserade kontroller inom tillfällig föräldrapenning Försäkringskassans användning av riskbaserade kontroller ökar träffsäkerheten i uppföljningarna, men i sin nuvarande utformning klarar inte urvalet ISF:s test för likabehandling. Enligt testet anses personer behandlas lika om deras andel av de faktiska fel som upptäcks genom en urvalsprofil har samma proportion som deras