Rapport 2017-09

Sammanfattning 7 Sammanfattning År 2008 infördes den så kallade rehabiliteringskedjan inom sjuk- försäkringen. Syftet var att råda bot på den passivitet som känne- tecknade sjukskrivningsprocessen. 1 I rehabiliteringskedjan finns fasta tidsgränser som ställer särskilda krav på aktiv handläggning, utred- ning och planering av ett sjukpenningärende. ISF har granskat Försäkringskassans bedömningar i samband med tidsgränserna vid 90 respektive 180 dagar i rehabiliteringskedjan. Av granskningen framkommer att Försäkringskassan alltjämt har problem med att upprätthålla en tillräcklig kvalitet i bedömningarna i rehabiliteringskedjan. Kvalitetsbristerna beror till stor del på att ärendena saknar ett grundläggande utredningsarbete. Enligt ISF bör de bedömningar som enligt rehabiliteringskedjan ska göras efter 90 och 180 dagars sjukskrivning inte bara ses som en bedömning av rätten till ersättning vid de olika tidsgränserna. Tidsgränserna bör även vara tidpunkter där Försäkringskassan ska göra en systematisk värdering av om ärenden utreds som det är tänkt. Bedömningarna efter 90 och 180 dagar bör alltså ses som en sam- manvägning och sammanfattning av de utredningar och kontakter som har påbörjats långt tidigare i sjukskrivningsprocessen. För att Försäkringskassan ska kunna bedöma enligt sjukförsäk- ringens rehabiliteringskedja behöver myndigheten göra en utredning för att klarlägga de förhållanden som har betydelse i varje enskilt fall. Bedömningar av god kvalitet är en förutsättning för att kunna säker- ställa att personer som har rätt till sjukpenning för nedsatt arbets- förmåga på grund av sjukdom får förmånen. Likaså är det viktigt att säkerställa att personer som inte har rätt till sjukpenning inte får förmånen. 1 Prop. 2007/08:136, s. 58.