Rapport 2017-09

Avslutande diskussion 48 ärende utredas i tillräcklig utsträckning. Försäkringskassan måste leva upp till sin utredningsskyldighet. För att Försäkringskassan ska kunna ta sitt samordningsansvar i rehabiliteringsverksamheten behöver myndigheten genomföra tillräckliga utredningsåtgärder för att klar- lägga eventuella behov av rehabilitering. Sannolikt sammanfaller ofta de utredningsåtgärder som behöver genomföras för att bedöma rätten till ersättning och för att bedöma behovet av rehabiliteringsåtgärder, men inte alltid. Skälet till att åtgärderna ofta sammafaller är att reglerna i rehabiliteringskedjan i hög utsträckning integrerar bedömningen av rätten till ersättning med bedömningen av förutsättningarna för återgång i arbete. ISF vill understryka vikten av att varje ärende handläggs utifrån de individuella förutsättningarna i respektive fall. Att sträva efter att genomföra vissa specifika utredningsåtgärder i samtliga ärenden kan vara kontraproduktivt. Det är inte säkert att dessa utredningar tillför nödvändiga uppgifter i varje ärende och det är inte troligt att de tillför tillräckliga uppgifter i samtliga fall. Det är, i detta sammanhang, viktigt att poängtera att det centrala är att identifiera de ärenden som, vid varje given tidpunkt, behöver fortsatt utredning. Det finns alltså en dynamik i ärendehandläggningen att ta hänsyn till. Det gäller att handläggaren hos Försäkringskassan kan identifiera både om och när det behövs ytterligare åtgärder i ärendet. Även behovet av åtgärder kan förändras under ärendets gång. Det kan ske med utgångspunkt från rehabiliteringskedjans fasta tidsgränser, men även bero på att den försäkrades situation förändras medicinskt eller arbetsmässigt. Detta ställer krav på att Försäkringskassan har en aktiv handläggning som både utreder och fångar upp impulser från de olika aktörerna i sjuk- skrivningsprocessen. Det är, i hög utsträckning, just detta som är Försäkringskassans samordningsansvar, och som innebär att Försäk- ringskassan, i samråd med den försäkrade, ska föra processen framåt med stöd av andra aktörer såsom arbetsgivare, hälso- och sjukvård och Arbetsförmedlingen. Det är samtidigt viktigt att poängtera att utredning och samordning inte i första hand handlar om att alla försäkrade ska få eller ens behöver någon form av rehabiliteringsåtgärd för att återgå i arbete. Ansvaret ska i ett första steg handla om att identifiera behovet av rehabilitering. Om det inte finns ett sådant behov kan rehabiliteringen