Rapport 2017-09

Sammanfattning 11 i sjukskrivningsprocessen ska vara framgångsrikt behöver För- säkringskassan i varje enskilt ärende klarlägga vilka utrednings- åtgärder eller andra åtgärder som behöver genomföras. Granskningen visar att detta inte sker i tillräcklig omfattning, och framför allt inte med tillräcklig kvalitet. I en del ärenden finns det vid en viss given tidpunkt tillräckligt underlag för att bedöma såväl rätten till ersättning som behovet av andra åtgärder som kan leda till en förbättrad arbetsförmåga för den försäkrade. I andra ärenden behöver underlaget kompletteras. Men för att Försäkringskassan rättssäkert ska kunna bedöma rätten till sjukpenning behöver varje ärende utredas i tillräcklig utsträckning. Försäkringskassan måste leva upp till sin utredningsskyldighet. För att Försäkringskassan ska ta sitt samordningsansvar i rehabili- teringsverksamheten behöver myndigheten också utreda varje ärende tillräckligt mycket för att klarlägga eventuella behov av rehabilite- ring. De utredningsåtgärder som myndigheten behöver genomföra för att bedöma rätten till ersättning och behovet av rehabiliterings- åtgärder kan i stor utsträckning förväntas sammanfalla, även om de inte sammanfaller fullt ut. Skälet till det är att reglerna i rehabilite- ringskedjan till stor del integrerar bedömningen av rätten till ersätt- ning med förutsättningarna för att återgå i arbete. ISF vill dessutom poängtera att det centrala i utredningsarbetet är att identifiera de ärenden som vid varje given tidpunkt kan behöva fortsatt utredning. Det finns alltså en dynamik i ärendehandlägg- ningen att ta hänsyn till. Denna dynamik innebär att handläggaren på Försäkringskassan kan identifiera både om och när det behövs ytterligare åtgärder i ärendet, och att förhållanden kan ändras under tiden. Även behovet av åtgärder kan förändras under ärendets gång. Det kan ske med utgångspunkt från rehabiliteringskedjans fasta tids- gränser, men även bero på att den försäkrades situation förändras både medicinskt eller arbetsmässigt. Detta ställer krav på att För- säkringskassans handläggare är aktiva och genomför nödvändiga utredningsåtgärder men också fångar upp impulser från de olika aktörerna i sjukskrivningsprocessen. Det är detta som till stor del är Försäkringskassans samordningsansvar, det vill säga att i samråd med den försäkrade föra processen framåt med stöd av andra aktörer såsom arbetsgivaren, hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen.