Rapport 2017-09

Sammanfattning 8 Vid bedömningarna efter 90 och 180 dagar i rehabiliteringskedjan ska Försäkringskassan utreda och besvara olika frågor. Efter 90 dagar ska Försäkringskassan beakta om den försäkrade kan försörja sig efter omplacering till något annat arbete hos arbetsgivaren. Efter 180 dagar ska Försäkringskassan även beakta om den försäk- rade kan försörja sig själv genom förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller något annat lämpligt arbete som är tillgängligt. 2 Försäkringskassan behöver inte beakta detta om det finns särskilda skäl mot det, eller om det i annat fall kan anses oskäligt. Försäkringskassan har en central roll för att upprätthålla en väl fun- gerande sjukskrivningsprocess. Försäkringskassan både beslutar om rätten till ersättning och har ett övergripande samordningsansvar för den rehabilitering som kan vara aktuell. Samordningsansvaret innebär att Försäkringskassan ska klarlägga den försäkrades behov av reha- bilitering 3 och se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt, utifrån medicinska och andra skäl. År 2011 granskade ISF hur Försäkringskassan tillämpar rehabiliteringskedjan och dess tids- gränser. Granskningen visade då på en rad områden där Försäkrings- kassan behöver utveckla sitt arbete. ISF konstaterade då att: Sammantaget visar granskningen på att rehabiliteringskedjans tanke med tidiga insatser och en tydlig strävan mot att i högre utsträckning tillvarata individens arbetsförmåga inte till fullo genomsyrar prövningarna vid de fasta tidsgränserna och de övriga insatserna i ärendena. 4 Även andra granskningar från såväl ISF som Försäkringskassan har visat på brister i sjukskrivningsprocessen. Det har nu gått snart sex år sedan ISF:s rapport publicerades. Det är därför viktigt att göra en uppföljande granskning av området. 2 27 kap. 48 § socialförsäkringsbalken. 3 30 kap. 9 § socialförsäkringsbalken. 4 ISF (2011), s. 9.