9
Sammanfattning
Utgångspunkter
Arbetslivsinriktad rehabilitering ses av många som ett verknings-
fullt medel för en låg sjukfrånvaro. Det är dock svårt att hitta ett
tydligt stöd för detta i den empiriska litteraturen, vilket kan synas
lite märkligt. En tänkbar anledning till att det kan vara svårt att ta
till sig att rehabiliteringsinsatser inte ger positiva resultat är att
rehabilitering ofta förknippas med medicinska insatser. Detta är
emellertid en feltolkning av vad arbetslivsinriktad rehabilitering
innebär, i regel avses icke-medicinska åtgärder riktade mot
individer med bristande arbetsförmåga.
Det är dock inte lätt att definiera arbetslivsinriktad rehabili-
tering och att särskilja den från medicinsk rehabilitering. Defini-
tionen kan vara så vid att den exempelvis inkluderar insatser som
förebygger sjukskrivning då hälsan börjat svikta. Eftersom det inte
är lätt att definiera vad som utgör en arbetslivsinriktad rehabili-
tering, är det inte heller lätt att ge en samstämmig bild om effekter
av densamma. I rapporten har vi i stället för att fokusera på
enskilda åtgärders effekter valt att fokusera på strukturer och
relatera detta till de inblandade aktörernas (individ, Försäkrings-
kassan och arbetsgivare) incitament, möjligheter och medel i
rehabiliteringsprocessen.
I rapporten ges ingen entydig definition av vad som utgör
arbetslivsinriktad rehabilitering, definitionen blir därför beroende
av de olika kapitlens innehåll. På ett övergripande plan handlar
arbetslivsinriktad rehabilitering om åtgärder som syftar till att den
som drabbas av arbetsoförmåga ska få återfå förmågan och ges
förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete.
Varför spelar då definitionen av arbetslivsinriktad rehabilitering
roll för de nedslående resultaten kring dess effekter? Orsaken är
helt enkelt att det finns andra skäl att vara sjukfrånvarande än de
