En krönika

63 Självklart visste jag inte under gymnasietiden att jag skulle spela jazzmusik med Nils Fischerströms son Staffan, kommendörkapten och vibrafonist Och ännu mindre att den yngre sonen Johan Fischerström, ex- peditionschef och förste hovmarskalk inom Kungliga hovstaterna skulle hjälpa mig att engagera kungen som invigare av en naturturismkonferens vid Mittuniversitetet i Östersund på 2000-talet Mittuniversitetet fanns under min gymnasietid inte i närhe- ten av kartan . En annan lärare med okonventio- nella metoder var min teckningslärare . Jag är utomordentligt dålig i teckning och målning Det har jag förmodligen ärvt från pappa, som försökte avbilda en banan under hela gymnasietiden, vilket gav C i teckning .Jag själv höll på med ett landskap med en måne som såg ut som en banan och klarade med nöd och näppe godkänt Men eftersom jag fotade en hel del ville läraren se mina fotografier Han tyckte att jag hade blick för motiven och gav mig ab i teckning .Vad tycks om mitt klassfoto från första ring? 2010 fick fotokonsten eget museum i Stockholm, men tanken hade funnits länge .I tidskriften foto nr 3 1941 hit- tar man en artikel med rubriken Eget museum för fotografien Det tog 70 år . Senare i livet gjorde jag nya försök att skapa världsberömda konstverk . Det var väl nära ögat . d 1953 hade vi ingen tv, än mindre en dator och definitivt inte ett nät att hitta information på . Men i dagens informationssamhälle är ingenting omöjligt Mailet nedan talar sitt tydliga språk . Om pappa styrde upp mitt slarv vid matteproven i Vasa Real så hjälpte mamma mig till bättre betyg i uppsatsskrivning i Norra Real .Idag är dyslexi en relativt vanlig ”sjukdom” . Den kallades under min skoltid för ordblindhet .Jag var dålig i stavning och fick därför lägre betyg i svensk skrivning genom de många bockarna i kanten Mamma som tog tag i saker och ting beställde tid hos en professor som konstaterade att jag var ordblind . Ett intyg från professorn och en för- stående lärare innebar att mitt betyg i svensk skrivning höjdes ett par snäpp . Att det händer saker under skolti- den vet alla .En sann historia som min skojfriske bror berättat från sin klass är värd att fästas på papper Under en lektion i specialmatematik (spec-mat- te) råkade kamraten i bänken framför min bror somna under tiden som läraren skrev upp ett långt tal på svarta Konstinspirerad? Mail 15/8 2012 Hej Bengt Vi var klasskamrater under några år i gymnasiet i Norra Real. Jag har nog många gånger tänkt att jag skulle kontakta dig, men det har aldrig blivit av. Inte förrän nu, då jag av en ren slump kom in på en av sidorna i din musikdagbok. Jag googlade efter en musikant, som visade sig ha blivit omnämnd i din dagbok. Sedan upptäckte jag fotot från matematiklektionen, vilket väckte blandade känslor. Nu till saken. Jag var född 1939 och hörde alltid till de yngre i min klass. Vart efter åren gick i läroverket tillkom nya elever, kvarsittare och andra, mestadels några år äldre än mig. I för- hållande till mig steg gradvis medelåldern i de klasser jag gick. Kanske ledde detta till att jag framstod som omogen. Det kan kanske vara förklaringen till att några äldre klasskamrater började tra- kassera mig rejält. Då ingrep du; visade empati och civilkurage som ingen annan. Om jag minns rätt tog du upp saken med rektorn. Vad som hände sedan vet jag inte, bortsett från att jag aldrig besvärades mer. Det är alltså ditt föredömliga ingripande jag vill tacka dig för; jag tror inte att det var många andra i klassen som kunde ha gjort detsamma som du.