En krönika

13 Ett arbete, Aron Jerndahls tennskål med lock kall- lad Dansen, står konstnärligt sett högt över allt annat tennarbete från denna tid. Den utfördes 1903 och göts i flera exemplar under de närmaste åren hos Schreuder & Olsson. Kanten som slut- tar inåt har en mycket svag reliefdekor, som framstäl- ler dansande bondfolk. Två par, ett gammalt och ett ungt, har lösgjort sig ur reliefen och bildar i halv friskulptur skålens handtag. På locket sitter spelman- nen och från hans spel löper virvlar ut över hela ytan, symboliserande dansens fart och cirklande rörelser. Ytbehandlingen och den mjuka formen är ovanlig för tenn och liknar mer ett arbete i silver. Folcker ansåg arbetet vara ”så friskt och omedelbart som tanke, så glänsande som komposition och så karaktärsfullt i utfö- randet att det med säkerhet kommer att bliva ett av vår dekorativa skulpturs allra yppersta verk”. Hans omdöme står sig än idag. Jerndahl har fångat ett fullkomligt nytt motiv och arbetat in det i en rytmiskt svepande dekor med intressanta växlingar mellan låg relief och halv friskulptur. Källa:Svensk Jugend 1964, Nordiska Museet Utdrag ur boken: Kungsholmens läroverks elevförening, 1902 År 1902 var trakten sannerligen icke något naturskyddsområde. Tvärtom! Den präglades av ett strävsamt var- dagsliv och ägde en befolkning, som med starka band var bunden vid det Bolinderska företaget. Där ledde Jeppes och andra trappor i höjden, och där rådde liv och rörelse i Östra och Västra Kvarngränd, Kap- lansbacken och Solvisargränd, och allt vad de nu hette! Vår vän Erik Ohlsson bodde under skolåren högst däruppe på klippan med en vidsträckt utsikt över Klaratrakten, och om idyllerna däruppe och om det, som inte precis var så idylliskt, skri- ver han som följer: ”Kungsklippan var i början av nittonhundratalet en idyll på gott och ont. Små ålderdomliga stugor och hus med täppor och trädgårdar hade klättrat upp på Kungsklippans kalott eller vore på väg uppför dess sluttningar. En finfin utsikt utgjor- de tillsammans med täpporna idyl- lens goda sida, men en del ruckel och medelstora, uttjänta proletära bostadshus hörde till dess avig- sida. Slaskutkast i grändernas rännstenar utanför husens portar och dörrar samt vatten, hämtat från områdets enda gatupump måste väl också räknas till ”idyllen”. Här bodde mest arbetare och en del tjänstemän från ’Bolinders’, men även andra kategorier av fast och även löst folk. Många präktiga arbetare och människor funnos här. Jag nämner den prydlige och försynte gubben Tolv, hans tystlåtne och lika prydlige granne gubben Lockeyer, en liten engelsman med helvitt Edward VII:s skägg och pipan ständigt i mungipan – se där ett par av dem. Tillsammans med sina fruar bildade de tvenne gammaldags förnöjda par, som trots sin ålder skötte sig själva och sina små dockhem. Här bodde även den store och kraftige pannplåt- slagare Karlsson. Han var typen för den präktige, lugne och tänkande arbetaren vid denna tid. Där fanns också andra, som kanske tittade för djupt i glasen med deras motboksfria innehåll, men som för övrigt voro godhjärtade människor. Alla voro dock ej lika präktiga. Parmmätargatan 21 och i viss mån 23 hyste såväl lösaktiga män som lös- aktiga kvinnor, vilka sällan kommo ensamma hem. Om också inte polis- razzior hörde till ordningen för dagen, så voro dock polisbesök intet ovanligt. Hygienen var sannerligen inte den bästa i denna del av Stockholm. Någon spolning eller rengöring av rännstenen brydde staden sig icke om. Det fick väderleken sköta om, så gott det gick. Min fader, som var en ung, energisk och ordningsälskande man, lyckades intressera en del av grannarna för rengöringsproblemet. Sedan en tunna anskaffats, kunde vatten hämtas från pumpen och ränn- stenen varje vecka spolas och sopas. Stanken minskade, och även flugorna försvunno nästan helt, åtminstone för en dag. …Så hade t.ex . 8–10 Parmmätar- gatan både en mindre trädgård med en allé av stora lindar och lönnar, sandgångar, gräsmattor och blommor. Den hölls alltid snygg och prydlig. Varje hyresgäst hade sin vecka, då det gällde att hålla gångarna sopade och krattade. I trädgården hade de gamla hyresgästerna sina lusthus och sina trädgårdsmöbler, en del i verklig herrskapsstil. Trädgården var samlingsplatsen under somma- rens vardagkvällar och söndagar. Här sutto ’invånarna’, sedan dagens arbete var slut, på bänkar och sittbräden och blickade ut över staden under angenämt diskuterande av dagens frågor. Här firades både enskilda och gemensamma fester. Fruntimmersveckan var ett enda långt festande. Alla husens fruar skulle i tur och ordning bjuda, och var det två, som hette Emma, så blev det två kalas den dagen. På sommar- söndagarna spelades krocket eller lektes lekar, och alla deltogo, gamla och unga. Ja, detta var det inre paradiset, och det vaktades noga! Portarna höllos stängda, och inga från grann- husen släpptes in. Den egna idyllen ville man helst avnjuta tillsammans med gamla, goda vänner. – Nu äro alla de gamla döda, och idyllen är borta för alltid! |©